Dragkamp under ytan i Europa
Under ytan på den stora politiska dramatiken i Europa finns en tydlig logik: när majoriteten har valt politiker som skapar stora underskott, så kommer de rika via sina kapitalförvaltare att tvinga fram åtstramningar. Men Europafonderna placerar bara 3 procent i Italien.
Räntorna på italienska statspapper har stigit kraftigt vilket hjälpte till att tvinga fram Silvio Berlusconi avgång. Men medan svenska media framställer detta som ett bevis på minskat förtroende för Italien, så påpekar Financial Times och The Economist att det snarare är bevis för ökad oro att hela euro-samarbetet kommer att spricka. Den enda stora köparen av riskabla statspapper i euro är centralbanken ECB långräntorna har ökat kraftigt även i Frankrike, medan de fallit i England.
Om man bara jämför ländernas ekonomi så verkar det konstigt att England de senaste två månaderna haft en fallande 10-årsränta, medan motsvarande ränta har stigit kraftigt i Frankrike. Förklaringen är istället troligen att det engelska pundet ses som billigt och mer stablilt, medan allt fler investerare väljer bort risken att investera i statsobligationer i euro från andra länder än Tyskland. Risken att Tyskland ska lämna euron och tvinga fram ett sammanbrott för den gemensamma valutan är rimligen fortfarande liten, men allt fler professionella investerare väljer att undvika risken att göra ett misstag som kan kosta dem jobbet, genom att inte köpa franska och italienska statspapper.
Bara 3% Italien
De svenska Europafonderna köper främst aktier i fyra länder. I genomsnitt har de 32 procent placerat i Storbritannien, 15 procent i Tyskland, 13 procent i Schweiz, 12 procent i Frankrike, 5 procent i Spanien och 3 procent i Italien. Ganska precis hälften är placerat i länder med euro som valuta och väldigt lite i de länder som påverkas mest av euro-krisen. Därmed är rimligen en alltför stor förenkling att fatta beslut om investeringar i Europafonder baserat på de nyheter som kommer från till exempel Italien.
Ur andra perspektiv är det som händer fascinerande. The Economist krönikör påpekar i en intressant analys i veckans nummer under rubriken ”Voters versus creditors” att det under ytan på debatten pågår en maktkamp mellan politiker och kapitalmarknaden. Om underskotten i ett lands ekonomi blir betungande, så har globaliseringen gjort att politikerna i ett land tappar kontroll över både penningpolitiken och statsbudgeten. De avgörande besluten för länder som inom EU som missköter sin ekonomi kommer i framtiden att fattas i Bryssel och Frankfurt. Och avgörande för att makten flyttas är att världens pensionssparare och förmögna via sina kapitalförvaltare kontrollerar kreditmarknaden.
