Annorlunda risk med realräntefond
Efter tre år med kraftig värdeökning är den kortsiktiga risken i realräntefonder hög. Men på lång sikt är risken fortfarande minimal.
En av förra årets fondvinnare är Skandia Realräntefond, som steg 14,7 procent under 2002. Insättningarna har varit stora och intresset har gjort att även Robur, SEB och Öhman har startat egna realräntefonder det senaste halvåret.
Skillnaden mellan en vanlig räntefond och en realräntefond är helt enkelt att de investerar i räntepapper med olika typ av avkastning. Vanliga räntefonder köper värdepapper som ger ränta och återbetalning med ett fast antal kronor (vilket brukar kallas "nominell"), medan realräntefonder köper statliga realobligationer som garanterar återbetalning av ett viss belopp uppräknat med ändringen i konsumentprisindex (KPI) under löptiden (denna inflationsskyddade ränta brukar kallas "real").
Lägre ränta, men utan inflation
Nackdelen med realobligationer är att den ränta som utlovas är lägre. Till exempel ger Riksgäldsspar idag 3,8 procent nominell ränta per år om du binder pengarna i 8 år, men bara 2,1 procent real ränta (se länk till höger). Det betyder att inflationen i snitt de kommande 8 åren måste vara mer än 1,7 procent per år för att det ska löna sig med en realobligation.
Fördelen med realobligationer är förstås att om inflationen skulle dra iväg så är spararen skyddad. Med tanke på att de nominella räntorna idag är så låga (kring 4 procent per år) finns en risk att den som investerar i en nominella obligationer idag, direkt eller via en obligationsfond, inte får någon avkastning alls (särskilt efter skatt) om inflationen blir lite högre än väntat. Riktigt stor blir fördelen om inflationen skulle återvända till den takt som rådde under 1980-talet (i snitt 7,6 procent per år).
De som vill placera realt kan välja mellan att köpa realobligationer direkt eller via fonder. Lågkonjunktur plus ökat intresse för räntebärande värdepapper har dock gjort att både nominella och reala räntor har fallit kraftigt. För några år sedan var realräntorna kring fyra procent, men nu har de fallit till drygt 2 procent. Nedgången har givit en stor "engångsvinst" eftersom löptiden hos de statliga realobligationerna är upp till 25 år.
Annorlunda risk
Men efter tre år med kraftig värdeökning är den kortsiktiga risken i realränteobligationer därför idag hög. Om realräntorna återhämtar sig en procentenhet, så skulle realräntefonderna falla ungefär 10 procent. Fast för den som sparar långsiktigt är detta inget problem, för högre realräntor gör att den långsiktiga avkastningen blir högre. På lång sikt är risken att förlora pengar därför fortfarande minimal.
Hos vanliga räntefonder är riskerna annorlunda, lägre på kort sikt men högre på lång sikt. Även vanliga obligationsfonder skulle falla i värde om realräntorna steg, men inte lika mycket. Värdesvängningarna hos realräntefonder är mer än dubbelt så stora, vilket beror på att löptiden ("durationen") hos realobligationerna i snitt är mer än dubbelt så lång som hos vanliga statsobligationer. Till exempel har enligt fondbolagens hemsidor Skandia Realräntefond en duration på 11,1 år medan Skandia Kapitalmarknadsfond bara har 4,6 år. Och Robur Realräntefond har 9,6 år i duration medan Robur Obligationsfond bara har en snittlöptid på 3,0 år.
Viktiga skillnader
Det finns några viktiga skillnader mellan de fyra realräntefonder som existerar idag. Skandias har funnit klart längst, sedan år 1995, medan de andra tre startade i höstas. SEB:s fond är registrerad i Luxemburg, vilket ger en skattefördel vid långsiktigt sparande (se nedan). Öhmans fond har inte börjat säljas på allvar ännu, därför rapporteras inte fondens andelskurser. SEB och Robur tar ut högst årsavgift, 0,7 procent per år. Skandia ligger i mitten och Öhman tar bara 0,5 procent per år.
Jag har haft med Skandia Realräntefond i min PPM-portfölj nummer 1 (passiv, låg risk) ända sedan fonden kom med hos PPM våren 2001. Sedan några månader finns även Roburs fond med hos PPM, men jag ser ingen anledning att byta. Dels är årsavgiften som sagt lägre hos Skandia, dels borde större fondförmögenhet (3,2 mot 0,3 miljarder kronor) och längre erfarenhet hos förvaltaren ge ökad chans att förvaltningen framöver blir framgångsrik.
För privatpersoner som köper egna fondandelar och sparar mycket långsiktigt finns en fördel med SEB:s fond, eftersom den är registrerad i Luxemburg. Där är det möjligt att välja att inte få utdelning vilket betyder att avkastningen inte beskattas förrän andelarna säljs, medan de svenskregistrerade fonderna ger utdelningar som beskattas varje år. Sett över en 10-årsperiod innebär Luxemburg en fördel på bara 0,14 procentenheter per år om den nominella räntan är 4 procent per år, men efter 30 år är fördelen 0,4 procentenheter per år. Dessutom finns en god chans att den svenska kapitalbeskattningen sänks, och då vore det en stor fördel att ha innestående reavinster.
Även du som köper egna realobligationer direkt från riksgälden får fördelen att skatten tas ut först när obligationen förfaller. Dessutom slipper du fondernas avgifter. Fast hos PPM finns inte den möjligheten, där måste man välja fonder. Å andra sidan är det bekvämare med fonder, till exempel är det möjligt att ta ut valfritt belopp utan avgift och fondbolaget sköter omplaceringar och annan förvaltning.
