Höjning till 61 år hotar alla
Det finns flera sätt som en ”solidaritetsskatt” skulle kunna tvinga alla som sparar i en privat pensionsförsäkring att acceptera en höjning av lägsta pensionsålder från 55 till 61 år.
Många läsare har hört av sig till mig efter förra veckans krönika ”Vänta med pensionssparande till år 2007” och undrat om det verkligen vore lagligt att höja gränsen för första utbetalning från privata pensionsförsäkringar från 55 till 61 år. Deras argument är (1) att de har ett avtal där det står 55 år, detta borde staten inte kunna ändra, och (2) att skatteavdragen redan har godkänts, och de borde inte kunna ändras retroaktivt.
Tyvärr bygger argumenten på ett missförstånd. Faktum är att regering och riksdag kan bestämma skattereglerna varje år utan att behöva bry sig om vilka skatteregler som gällde föregående år. Och beskattningen nämns förstås inte i avtalet mellan pensionsspararen och försäkringsbolaget. Därmed kan villkoren för pensionssparande ändras genom att ändra skattereglerna, dels skatten på sparkapitalet, dels skatten på utbetalningar.
Maktlösa mot ändrade skatteregler
En tillbakablick visar hur maktlösa pensionsspararna är mot ändrade skatteregler. Fram till mitten av 1980-talet var pensionsförsäkringar helt skattefria, förutom normal inkomstskatt på utbetalningar. När det blev uppenbart att detta var extremt förmånligt jämfört med skatten på övrigt sparande slog regeringen Ingvar Carlsson till med ”engångsskatten”. Över en natt 1987 försvann 7 procent av sparkapitalet i alla pensionsförsäkringar. Men det var bara början.
Därefter infördes en årlig ”avkastningsskatt” på pensionssparande, som i själva verket är en kapitalskatt på allt pensionssparande, även gamla avtal. Den tas ut med en fast schablon varje år, helt oberoende av hur stor avkastningen faktiskt har varit under året. Den borgerliga regeringen sänkte 1993 schablonen till 9 procent av statslåneräntan, men när socialdemokraterna vann valet 1994 återställdes schablonen till 15 procent. 1995 halverades avdragsrätten.
År 2003 är statslåneräntan 4,85 procent, och om den nivån består så innebär 15 procent en avkastningsskatt på 0,73 procent av kapitalet i alla pensionsförsäkringar, varje år. Totalt sett urholkas de framtida pensionerna betydligt mer än 7 procent av avkastningsskatten, eftersom den tas ut varje år.
Tre sätt höja från 55 till 61 år
Utvecklingen de senaste 17 åren visar att pensionssparandet styrs av skattereglerna. Genom att ändra skattereglerna går det även att tvinga fram en höjning av lägsta pensionsålder från 55 till 61 år. Vad sägs om en ny punktskatt kallad ”solidaritetsskatt” kombinerad med löftet att pengarna går till vården av äldre pensionärer? Denna skatt kunde även vara högre ju längre pensionssparandet har pågått och högre ju större pensionskapitalet är. Här är tre varianter:
(1) Utbetalningar från pensionssparande till personer under 61 år belastas med både inkomstskatt och ”solidaritetsskatt”.
(2) Om utbetalningar börjar ske innan 61 års ålder så belastas kapitalet därefter varje år med både avkastningsskatt och ”solidaritetsskatt”.
(3) Reglerna för vad som skattemässigt får kallas en pensionsförsäkring ändras så att utbetalningar inte får ske före 61 års ålder. Om någon väljer att börja få utbetalningar före 61 år omklassas försäkringen till ”inkomstförsäkring” och belastas med en ny engångsskatt, ”solidaritetsskatten”.
Klokt att vänta
Vilken variant regeringen skulle föredra vet jag förstås inte. Det väsentliga är att det är fullt möjligt att tvinga alla svenskar med IPS och/eller privata pensionsförsäkringar att vänta till de fyllt 61 år innan de börjar använda sitt sparande. Det räcker att sätta ”solidaritetsskatten” tillräckligt högt.
Och därför tycker jag, som sagt, att det är klokt att vänta med att fatta beslut om att sätta in pengar i avdragsgillt pensionssparande tills de nya reglerna är beslutade av riksdagen. Kanske visar det sig att andra typer av sparande (att amortera lån eller spara direkt i billiga indexfonder) är en bättre lösning.
Tyvärr bygger argumenten på ett missförstånd. Faktum är att regering och riksdag kan bestämma skattereglerna varje år utan att behöva bry sig om vilka skatteregler som gällde föregående år. Och beskattningen nämns förstås inte i avtalet mellan pensionsspararen och försäkringsbolaget. Därmed kan villkoren för pensionssparande ändras genom att ändra skattereglerna, dels skatten på sparkapitalet, dels skatten på utbetalningar.
Maktlösa mot ändrade skatteregler
En tillbakablick visar hur maktlösa pensionsspararna är mot ändrade skatteregler. Fram till mitten av 1980-talet var pensionsförsäkringar helt skattefria, förutom normal inkomstskatt på utbetalningar. När det blev uppenbart att detta var extremt förmånligt jämfört med skatten på övrigt sparande slog regeringen Ingvar Carlsson till med ”engångsskatten”. Över en natt 1987 försvann 7 procent av sparkapitalet i alla pensionsförsäkringar. Men det var bara början.
Därefter infördes en årlig ”avkastningsskatt” på pensionssparande, som i själva verket är en kapitalskatt på allt pensionssparande, även gamla avtal. Den tas ut med en fast schablon varje år, helt oberoende av hur stor avkastningen faktiskt har varit under året. Den borgerliga regeringen sänkte 1993 schablonen till 9 procent av statslåneräntan, men när socialdemokraterna vann valet 1994 återställdes schablonen till 15 procent. 1995 halverades avdragsrätten.
År 2003 är statslåneräntan 4,85 procent, och om den nivån består så innebär 15 procent en avkastningsskatt på 0,73 procent av kapitalet i alla pensionsförsäkringar, varje år. Totalt sett urholkas de framtida pensionerna betydligt mer än 7 procent av avkastningsskatten, eftersom den tas ut varje år.
Tre sätt höja från 55 till 61 år
Utvecklingen de senaste 17 åren visar att pensionssparandet styrs av skattereglerna. Genom att ändra skattereglerna går det även att tvinga fram en höjning av lägsta pensionsålder från 55 till 61 år. Vad sägs om en ny punktskatt kallad ”solidaritetsskatt” kombinerad med löftet att pengarna går till vården av äldre pensionärer? Denna skatt kunde även vara högre ju längre pensionssparandet har pågått och högre ju större pensionskapitalet är. Här är tre varianter:
(1) Utbetalningar från pensionssparande till personer under 61 år belastas med både inkomstskatt och ”solidaritetsskatt”.
(2) Om utbetalningar börjar ske innan 61 års ålder så belastas kapitalet därefter varje år med både avkastningsskatt och ”solidaritetsskatt”.
(3) Reglerna för vad som skattemässigt får kallas en pensionsförsäkring ändras så att utbetalningar inte får ske före 61 års ålder. Om någon väljer att börja få utbetalningar före 61 år omklassas försäkringen till ”inkomstförsäkring” och belastas med en ny engångsskatt, ”solidaritetsskatten”.
Klokt att vänta
Vilken variant regeringen skulle föredra vet jag förstås inte. Det väsentliga är att det är fullt möjligt att tvinga alla svenskar med IPS och/eller privata pensionsförsäkringar att vänta till de fyllt 61 år innan de börjar använda sitt sparande. Det räcker att sätta ”solidaritetsskatten” tillräckligt högt.
Och därför tycker jag, som sagt, att det är klokt att vänta med att fatta beslut om att sätta in pengar i avdragsgillt pensionssparande tills de nya reglerna är beslutade av riksdagen. Kanske visar det sig att andra typer av sparande (att amortera lån eller spara direkt i billiga indexfonder) är en bättre lösning.
