Fortfarande många luriga aktieobligationer

Aktieobligationer har länge varit en hård konkurrent till fonder. Just nu säljer flera banker nya varianter och många läsare har hört av sig och vill ha hjälp att välja.

En aktieobligation är ett paket som består av tre delar: en vanlig obligation som ger det nominella beloppet tillbaka (och i vissa fall även lite ränta), plus en dold avgift, plus en option som kan bli värdefull eller värdelös (beroende på börsindex eller utvecklingen hos ett antal aktier). Finansinspektionen har granskat aktieobligationerna och i januari kritiserat deras information i en rapport, som jag skrev om i ”Äntligen hårda krav på aktieobligationer” (länk till höger).

Tolv exempel

Den här veckan har jag granskat några av nyheterna och kan konstatera att finansinspektionens kritik har haft viss effekt, informationen har i många fall blivit bättre. Men alla de trick och lurigheter som jag kritiserat tidigare (se ”Läs det finstilta om aktieobligationer” och ”Aktieobligationer sämre än fonder”, länkar till höger) finns kvar. Dessutom har nya tillkommit, eftersom säljarna har hittat på nya luriga sätt att beräkna aktieobligationernas avkastning.

Det som främst irriterar mig är att aktieobligationer fortfarande säljs som ett tryggt alternativ, trots att de i praktiken främst säljs med överkurs vilket betyder att förlustrisken är betydande. Men det finns många andra problem, här är tolv exempel på att det är lätt att någon blir lurad:

Ikanobanken häpnadsväckande dålig

(1) Efter 14 år i Sverige finns fortfarande inte ens ett enhetligt namn på denna sparprodukt. Vissa kallar aktieobligationer för enbart ”obligation”, Föreningssparbanken kallar sina för ”Spax” och Ikanobanken kallar sin variant för ”Börskonto”.

(2) Ikanobankens aktuella erbjudande (fram till 31 maj med inriktning på Östeuropa) är dessutom häpnadsväckande dåligt. Dels förlorar man hela optionens värde om man vill få ut sina pengar före 23 juni 2009. Dels sägs inget i villkoren om hur stor del av börsuppgången kunden får, där står bara att ”Denna andel fastställs av banken den 23 juni 2005” – nio dagar efter att pengarna blivit inlåsta hos Ikanobanken (länk ovan till höger). I den inledande presentationen hittar jag att varianten ”utan risk” (vilket är lögn, osäkerheten i utfallet är stor) ger cirka 30 procent av snittindex och varianten ”med risk” cirka 70 procent. Genom att istället fördela pengarna mellan en Östeuropafond och en räntefond kan du dels få valfri risknivå, dels frihet att ta ut pengarna när du vill.

Spax Blue Marlin

(3) Föreningssparbanken säljer fram till 3 juni sex olika aktieobligationer, varav en variant som kallas ”Spax Blue Marlin”. Den har bara löptid på drygt ett år, men hur sannolikt är det att kunden behöver pengarna just nästa sommar? Den som vill fortsätta att spara i aktieobligationer måste betala eventuell reavinstskatt efter varje slutdatum och betala nya köpavgifter vid varje nyteckning.

(4) Denna aktieobligation innehåller dessutom en märklig variant på option som förenklat innebär att om OMXS30-index råkar stiga till en tillfällig topp, då blir avkastning halverad. Och stiger OMX kraftigt, blir avkastningen noll. Ett exempel i produktbladet visar att för serie A (utan överkurs) så blir avkastningen noll trots att OMX stiger 21 procent. Och för serie B (med överkurs) så kan avkastningen bli negativ trots att OMX stiger 18 procent. Det är svårt för vanliga småsparare att genomskåda hur stor/liten vinstchansen är med denna typ av option. Och det blir inte lättare av att banken publicerar en ”Barriärometer” som visar vilka lån som är närmast att förlora på att passera en indexgräns. Namnet ”Blue Marlin” tycker jag är vilseledande, för om Stockholmsbörsen hoppar högt (som denna typ av svärdfisk tydligen brukar göra), då blir avkastningen noll.

Spax Törnrosa

(5) En annan aktuell variant hos Föreningssparbanken har hela tio års löptid. Det betyder att det är en stor nackdel att inte få börsbolagens utdelningar, som inte ingår vare sig i OMXS30-index eller i de andra index som brukar användas. Enbart i år är direktavkastningen på Stockholmsbörsen 3,2 procent, vilket på tio år skulle ge en extra avkastning på 37 procent. Obligationen Törnrosa ger visserligen en fast ränta på knappt en procent per år, men det är klen kompensation.

(6) En så extremt lång löptid som tio år betyder också att det är låg sannolikhet att OMXS30 vid slutdatum kommer att stå lägre än i dag. Om köparen tror att det är stor risk för en negativ börsutveckling i Sverige de närmaste tio åren, så att det är värt att acceptera en lägre avkastning än en indexfond skulle ge för att få ett skydd mot förluster, varför ens välja en investering vars avkastning styrs av Stockholmsbörsen?

(7) Föreningssparbanken talar inte om i produktbladet att det är OMXS30-index som avgör Törnrosas avkastning, istället står det att underliggande index är ”ett brett svenskt aktieindex”. Men OMXS30 är inte brett, det innehåller bara 29 storbolag (mest omsatta aktier och depåbevis av totalt över 300 på Stockholmsbörsen). Och de fyra största börsbolagen (Ericsson, Nordea, H&M och Teliasonera) står just nu för 44 procent av OMXS30, vilket ger hög företagsspecifik risk.

SEB Europafonder

(8) SEB säljer just nu aktieobligation 253, med teckningstid fram till 3 juni. Den har fyra varianter, varav en investerar i två av bankens egna Europafonder. Det innebär att SEB tjänar dubbelt, både på aktieobligationen och på förvaltningsavgiften i de underliggande fonderna.

(9) 253 Europafonder har en överkurs på 11 procent plus courtage på 2 procent och ger ändå bara ungefär 100 procent av fondernas avkastning, dessutom exklusive fondernas utdelningar. Ett exempel i broschyren visar att om fondernas andelskurs stiger i snitt 20 procent på tre år, så blir aktieobligationens avkastning bara 6 procent. En avslöjande jämförelse är att granska vad avkastning skulle bli om man istället placerar hälften av pengarna i en räntefond och hälften direkt i Europafonderna. Bara om Europafonderna i snitt faller mer än 33 procent eller stiger mer än 47 procent är aktieobligationen bättre.

Öhman / East Capital

(10) Förra veckan avslutades en teckning hos Öhman, där avkastningen till stor del beror på resultatet hos aktiefonden East Capital Östeuropa och franska Société Générale är emittent. Dessutom säljs dessa aktieobligationer ofta av försäkringsmäklare, vilket ger totalt fyra mellanhänder. Alla fyra vill förstås tjäna pengar, vilket betyder att denna aktieobligation är ett mycket dyrt sätt för investeraren att få exponering mot aktier i Östeuropa. Mest synligt är ett courtage på hela 3 procent och en fondavgift på 2,5 procent per år.

(11) Övriga kostnader är dolda, men tas främst ut genom en extrem beräkning av slutindex. Den officiella löptiden för obligationen är 42 månader, men exponeringen mot aktiemarknaden i Östeuropa har en snittlöptid på bara 17 månader, vilket beror på att slutindex främst tas under de första 18 månaderna. Detta gör att optionerna blir billigare för Société Générale, medan investeraren missar större delen av börsutvecklingen under år 2007 och 2008.

(12) Ett extra problem är att övriga investerare i East Capital Östeuropa troligen drabbas av extra transaktionskostnader, som ofta är höga i Östeuropa. Det normala sättet att täcka sin risk vid denna typ av emission är nämligen att investera med en ”deltahedge” i fonden. Det betyder att så länge East Capital Östeuropa ligger nära startnivån, så kommer Société Générale att köpa fler andelar i fonden när andelskursen stiger, samt sälja när andelskursen faller. Om andelskursen svänger mycket så tvingar detta fonden att göra många aktieaffärer, som bekostas lika av alla som sparar i East Capital Östeuropa. Stora investerare som Société Générale slipper normalt fondens köpavgift på 2,5 procent, men skulle köpavgift tas ut så går den till fondbolaget, inte till fonden. Denna typ av ”market timing” är något som andra fondbolag försöker hindra.