FI sågar rörliga avgifter – och sig själv
Över hälften av fondbolagen får svidande kritik för att de ta ut fondavgifter på ett orättvist sätt. Men hårdast är självkritiken, för det är Finansinspektionen själv som ända sedan 1996 har godkänt de 78 fonderna.
Först vill jag erkänna att jag har dåligt samvete när det gäller min granskning av resultatbaserade avgifter. Jag borde ha varit mer uthållig i min kritik.
Visst har jag ibland påpekat att det finns problem med dessa avgifter (tydligast i ”Resultatbaserade avgifter ger många problem” och "Rätt perspektiv på fondavgifterna", länkar till höger), men jag borde ha skrivit mer om nackdelarna. I höstas gjorde jag några intervjuer för att ta fram skillnader mellan olika typer av resultatbaserade avgifter och skriva en artikel om fördelar och nackdelar med olika modeller. Men det blev aldrig någon artikel.
Fast Morningstar har i flera år stadigt varnat, om än i liten skala. Under rubriken ”Årlig avgift” går det att klicka på orden ”Resultatbaserad avgift” i Morningstars information om en fond och få upp en ruta med den information som jag skrivit i vår ordlista:
Resultatbaserad avgift
Vissa fonder, särskilt hedgefonder, tillåter att förvaltaren får mer betalt ju bättre fonden har utvecklats jämfört med ett visst index. Normalt är att 20 procent av överavkastningen tillfaller förvaltaren. Detta gör att fonden har högre kostnader än en normal fond, men förhoppningen är att förvaltaren anstränger sig hårdare.
Det finns många problem med att ta ut resultatbaserade avgifter på ett rättvist sätt, utan att förvaltaren lockas till att ta onödigt höga risker. Till exempel kan ett dagligt uttag av avgiften innebära att förvaltaren tjänar på extrema innehav som svänger kraftigt i värde. Och ett uttag bara en gång per kvartal eller per år, kan slå olika mot dem som sätter in eller tar ut pengar ur fonden vid olika tillfällen. Hedgefonderna har ofta löst dessa problem genom att beräkna avgiften individuellt för varje kund och kompensera för perioder med dåliga resultat via ett "high water mark", men detta ger ökad administration och är inte rimligt om fondbolaget har många små kunder.
I går publicerade Finansinspektionen (FI) rapporten ”Avgifter efter prestation” (länk ovan till höger). Jag tycker att den är mycket välskriven och på 33 sidor tar FI upp alla de problem som jag tidigare varnat för, plus några till. 47 av 86 svenska fondbolag har minst en fond med resultatbaserad avgift och samtliga träffas av någon del av kritiken.
Självkritiken hårdast
Men allra hårdast är den självkritik som FI levererar till de egna tjänstemän som de senaste tio åren har godkänt 78 fondbestämmelser och accepterat den information som dessa fondbolagen ger om sina resultatbaserade avgifter.
Min slutsats efter att ha läst rapporten är att det bara är individuellt beräknade resultatbaserade avgifter som kommer att godkännas framöver. Möjligen kanske att den modell som norska Skagen tillämpar (daglig beräkning, insatt på ett konto), kompletterad med ”high water mark”, kan få godkänt.
Ett krav slår hårt mot alla 47 fondbolag, nämligen kravet att ingen individ ska betala mer än för den prestation som individen fått. Det har avgörande betydelse även för de individuella modeller som flertalet hedgefonder använder. Det betyder nämligen att ingen avgift säkert kan tas ut förrän andelsägaren säljer sina andelar. I dag tar många hedgefonder ut resultatbaserad avgift varje årsskifte, men för att uppfylla FI:s krav måste dessa pengar reserveras hos fondbolaget fram till den dag andelsägaren lämnar fonden och eventuellt återbetalas om prestationerna mot slutet av spartiden varit dåliga. I praktiken blir det troligen enklare att inte ta ut några resultatbaserade avgifter alls förrän andelar säljs, även om detta kan ge vissa fondbolag likviditetsproblem.
De 47 fondbolagen (som namnges sist i rapporten) har nu på sig fram till 24 april att skicka in synpunkter på de ändrade reglerna. Därefter kommer alla att tvingas anpassa reglerna för resultatbaserade avgifter senast i februari 2007, som en del av omauktoriseringen enligt den nya fondlagen.
Träffar även media och fondsparare
Slutligen kan jag inte låta bli att påpeka att FI:s kritik indirekt även träffar alla de journalister i media och fondsparare som okritiskt har accepterat påståenden om fördelarna med resultatbaserade avgifter. Det är ganska pinsamt att utan reservation ”svälja” avgiftsmodeller som lätt kan ge höga avgifter trots att fondspararen inte har fått någon avkastning alls totalt sett under hela spartiden.
Det vulgära argumentet för resultatbaserade avgifter (att de skulle ge så mycket kraftigare incitament till förvaltaren att prestera bra) bygger dessutom på en felaktig uppfattning om vad som ger fondbolag tillväxt och lönsamhet. Även en normal fond, med en fast procent av förvaltat kapital per år i förvaltningsavgift, ger nämligen brant ökade intäkter om förvaltningen lyckas bra. Dels innebär även en fast procentavgift och oförändrat antal andelar att fondbolagets intäkt stiger i takt med fondens avkastning. Dels innebär bra resultat att fonden lättare lockar till sig nya kunder, vilket ger ökat antal andelar och därmed ytterligare ökning av fondbolagets intäkt per år. Dåliga resultat betyder å andra sida att fondspararna tenderar att lämna fonden, eller åtminstone slutar sätta in nya pengar.
Mer betalt
Sanningen om resultatbaserade avgifter är snarare att vissa förvaltare, främst de som sköter hedgefonder, kräver att få behålla en mycket större del av fondernas resultat än normalt. De vill har mer betalt, annars tackar de nej till att förvalta pengarna. Kunderna lockas av att förvaltaren påstås vara ovanligt skicklig, men för att kunderna ska acceptera att förvaltaren till exempel får 5 procent av kapitalet ett år när fonden netto stiger 16 procent (det motsvarar 1 procent fast avgift plus 20 procent av värdeökningen brutto), så måste avgiften vara resultatbaserad.
