FI måste börja bitas
Alla som känner sig lurade av banker eller dåliga råd borde kräva besked inför höstens riksdagsval. Veckans krönika föreslår 3 konkreta åtgärder, för politiker som vill att svenska folket ska få en Finansinspektion som börjar bitas.
En klassisk bild av de politiska motsättningarna i Sverige är att vänstern kämpar för att hjälpa magra arbetare och andra löntagare, medan högern försvarar feta kapitalister och direktörer hos storbanker och industrier.
Om man tror på den bilden, så är det en paradox att socialdemokraterna under de senaste 12 årens regeringsmakt har gjort så lite för att skydda vanliga konsumenter mot misshandel av den svenska finansbranschen. Riksrevisionen, som sedan 2003 är det högsta organet för att granska de statliga myndigheterna, offentliggjorde i förrgår rapporten ”Konsumentskyddet inom det finansiella området – fungerar tillsynen?” (länk till höger).
Fattiga drabbas hårdast
Riksrevisionen är mycket kritisk mot regeringen, som inte följt den order riksdagen givit att sätt upp mål och koordinera tillsynen av konsumentskyddet inom finansbranschen. Istället har både Finansinspektionen (FI) och Konsumentverket struntat i att ingripa mot uppenbart vilseledande marknadsföring och oskäliga villkor. Och när vanliga människor har råkat illa ut, då har ingen av de två myndigheterna agerat tillräckligt för att hjälpa till eller hindra att fler blir lurade.
Kanske är den politiska orsaken en attityd att det främst är borgerliga väljare som har sparkapital och att det därmed inte är socialdemokraternas väljare som drabbas av dåliga sparprodukter och vilseledande rådgivning. ”Fattiga kan inte förlora pengar på börsen.”
Men den attityden bygger på en galen logik. Alla inkomsttagare födda efter 1937 har PPM-sparande, många har dessutom ansvar att välja tjänstepension, även låginkomsttagare sätter ofta in 100-lappar varje månad i olika typer av sparande. Och försäkringar behöver alla. Dessutom är det främst de med små ekonomiska marginaler som är beroende av hög avkastning på sparandet och att undvika onödiga kostnader för att nå sina sparmål. De fattiga drabbas alltså hårdast. De rika klarar sig ändå.
Riktigt absurt blir detta när man inser att socialdemokrater och vänsterpartister som inte bryr sig om att människor förlorar pengar på dåliga sparprodukter och dåliga råd, de är istället solidariska med storbanker och kapitalister. Sanningen är att alla i Sverige, både till vänster och höger politiskt (förutom vissa som jobbar i finansbranschen), tjänar på ett bättre konsumentskydd inom det finansiella området.
Behöver bli en valfråga 2006
Jag har de senaste åren flera gånger kritiserat Finansinspektionen för att göra alldeles för lite för att hjälpa fondsparare och andra människor som råkat illa ut (länkar ovan till höger). Men att jag skriver på Morningstar räcker inte alls för att ge snabba förändringar.
Inte heller Riksrevisionens rapport tror jag räcker, den är alltför försiktigt formulerad. Det som krävs är att konsumentskyddet inom sparande och försäkring blir en valfråga hösten 2006. De politiska partierna måste återkommande ställas inför frågan vilka konkreta åtgärder de vill genomföra för att hjälpa de människor som blivit lurade, samt för att hindra fortsatt misshandel av svenska småsparare. Här är tre förslag:
(1) Mycket högre löner till de anställda på Finansinspektionen. Som jag skrev om i december (se slutet av krönikan ”Sluta lita på Skambankerna”) så är de framtida karriärmöjligheterna för anställda på FI ett grundläggande hinder. För att få en aggressiv myndighet som försvarar konsumenternas intressen så måste juristerna på FI tjäna på att ta strid med finansbranschen. Det gör de inte i dag. Lösningen är att jurister inom FI som framgångsrikt stoppar skojare och bedrägerier ska tjäna mer på det än att på att ”byta sida” och dela på bytet.
(2) Ta till vara den kunskap och erfarenhet som Lars Ohlson och andra ”vita riddare” har byggt upp. Jag har skrivit om hans böcker ”Ruinmakarna”, ”Rångivarna” och ”Skambankerna”, samt hans försöka att hjälpa människor via ”Börsofferjouren” och ”Bankofferfonden” (länkar ovan till höger). Där finns gott om exempel på beteende och företag som Finansinspektionen borde ha stoppat för länge sedan.
(3) Tydlig och hård bestraffning av skojare. Det behövs tydligare signaler att företag inom finansbranschen bara får fortsätta sin verksamhet om de behandlar svenska folket på ett ärligt och bra sätt. Saneringen ska inte bara gälla företag som bryter mot lagar och föreskrifter, utan även de som misshandlar kunder genom att förhala eller försvåra klagomål ska tvingas att stänga/sälja sin verksamhet. Då skulle finansbranschen behandla småsparare med större respekt.
Om man tror på den bilden, så är det en paradox att socialdemokraterna under de senaste 12 årens regeringsmakt har gjort så lite för att skydda vanliga konsumenter mot misshandel av den svenska finansbranschen. Riksrevisionen, som sedan 2003 är det högsta organet för att granska de statliga myndigheterna, offentliggjorde i förrgår rapporten ”Konsumentskyddet inom det finansiella området – fungerar tillsynen?” (länk till höger).
Fattiga drabbas hårdast
Riksrevisionen är mycket kritisk mot regeringen, som inte följt den order riksdagen givit att sätt upp mål och koordinera tillsynen av konsumentskyddet inom finansbranschen. Istället har både Finansinspektionen (FI) och Konsumentverket struntat i att ingripa mot uppenbart vilseledande marknadsföring och oskäliga villkor. Och när vanliga människor har råkat illa ut, då har ingen av de två myndigheterna agerat tillräckligt för att hjälpa till eller hindra att fler blir lurade.
Kanske är den politiska orsaken en attityd att det främst är borgerliga väljare som har sparkapital och att det därmed inte är socialdemokraternas väljare som drabbas av dåliga sparprodukter och vilseledande rådgivning. ”Fattiga kan inte förlora pengar på börsen.”
Men den attityden bygger på en galen logik. Alla inkomsttagare födda efter 1937 har PPM-sparande, många har dessutom ansvar att välja tjänstepension, även låginkomsttagare sätter ofta in 100-lappar varje månad i olika typer av sparande. Och försäkringar behöver alla. Dessutom är det främst de med små ekonomiska marginaler som är beroende av hög avkastning på sparandet och att undvika onödiga kostnader för att nå sina sparmål. De fattiga drabbas alltså hårdast. De rika klarar sig ändå.
Riktigt absurt blir detta när man inser att socialdemokrater och vänsterpartister som inte bryr sig om att människor förlorar pengar på dåliga sparprodukter och dåliga råd, de är istället solidariska med storbanker och kapitalister. Sanningen är att alla i Sverige, både till vänster och höger politiskt (förutom vissa som jobbar i finansbranschen), tjänar på ett bättre konsumentskydd inom det finansiella området.
Behöver bli en valfråga 2006
Jag har de senaste åren flera gånger kritiserat Finansinspektionen för att göra alldeles för lite för att hjälpa fondsparare och andra människor som råkat illa ut (länkar ovan till höger). Men att jag skriver på Morningstar räcker inte alls för att ge snabba förändringar.
Inte heller Riksrevisionens rapport tror jag räcker, den är alltför försiktigt formulerad. Det som krävs är att konsumentskyddet inom sparande och försäkring blir en valfråga hösten 2006. De politiska partierna måste återkommande ställas inför frågan vilka konkreta åtgärder de vill genomföra för att hjälpa de människor som blivit lurade, samt för att hindra fortsatt misshandel av svenska småsparare. Här är tre förslag:
(1) Mycket högre löner till de anställda på Finansinspektionen. Som jag skrev om i december (se slutet av krönikan ”Sluta lita på Skambankerna”) så är de framtida karriärmöjligheterna för anställda på FI ett grundläggande hinder. För att få en aggressiv myndighet som försvarar konsumenternas intressen så måste juristerna på FI tjäna på att ta strid med finansbranschen. Det gör de inte i dag. Lösningen är att jurister inom FI som framgångsrikt stoppar skojare och bedrägerier ska tjäna mer på det än att på att ”byta sida” och dela på bytet.
(2) Ta till vara den kunskap och erfarenhet som Lars Ohlson och andra ”vita riddare” har byggt upp. Jag har skrivit om hans böcker ”Ruinmakarna”, ”Rångivarna” och ”Skambankerna”, samt hans försöka att hjälpa människor via ”Börsofferjouren” och ”Bankofferfonden” (länkar ovan till höger). Där finns gott om exempel på beteende och företag som Finansinspektionen borde ha stoppat för länge sedan.
(3) Tydlig och hård bestraffning av skojare. Det behövs tydligare signaler att företag inom finansbranschen bara får fortsätta sin verksamhet om de behandlar svenska folket på ett ärligt och bra sätt. Saneringen ska inte bara gälla företag som bryter mot lagar och föreskrifter, utan även de som misshandlar kunder genom att förhala eller försvåra klagomål ska tvingas att stänga/sälja sin verksamhet. Då skulle finansbranschen behandla småsparare med större respekt.
