Välj rätt väg i globaliseringen
Många svenskar satsar glatt i Afrikafonder och Kinafonder, medan andra lockas av etiska fonder. Pengar i sig är inte smutsiga, det avgörande är om du gör något positivt med dem. Läs Staffan Roselius bok om du vill få ett bredare perspektiv.
Den här veckan lanserar även Swedbank en Afrikafond, med argumentet att tjäna pengar på stigande råvarupriser. Samtidigt kommer allt fler larm om klimathot – den här veckan kritik av att vi svenskar flyger allt längre bort på semestern.
Kontrasten kan tyckas total. Fondförvaltare och miljöforskare verkar leva på två olika planeter. Men gemensamt är de dramatiska förändringar som brukar kallas ”globaliseringen”.
Fondsparare tar numera ofta den globala aktiemarknaden för given. För många svenskar är det lika naturligt att spara 500 kronor per månad i en Kinafond eller Afrikafond som att köpa ett datorspel utvecklat i USA eller ett par byxor sydda i Vietnam.
Normalt skriver jag om fonder, men ibland lyfter jag blicken lite grann och försöker ge ett bredare perspektiv. I våras skrev jag ett par gånger om sambandet mellan sparande och lycka. Och för ett par månader sedan skrev jag ”Pensionsspara fysiskt” om att det även är viktigt att hålla sin kropp i trim. Veckans krönika handlar om globaliseringen.
Läs Staffan Roselius
Min inspiration kommer från en bok av Staffan Roselius, som under många år undervisat i Internationell ekonomi på U-landslinjen vid Valla folkhögskola i Linköping. Boken heter ”Global ekonomi - mellan Börsen & Bushen” och finns gratis på internet (länk ovan till höger). 16 fristående kapitel på sammanlagt 260 sidor ger en både personlig och nyanserad sammanfattning av olika aspekter på globaliseringen.
Jag önskar att jag hade haft en så välskriven lärobok som introduktion när jag läste en specialinriktning som hette ”Internationell ekonomi och geografi” våren 1988, året innan jag började jobba som ekonomijournalist. Redan då stod det klart att länderna i Sydostasien höll på att ta över världens produktion av konsumentvaror, medan problemen ökade i många andra utvecklingsländer. Men då såldes varken Afrikafonder eller Kinafonder i Sverige. 1988 skedde den svenska valutaavregleringen – året efter var Norgefonder och Tysklandsfonder nya exotiska sparalternativ.
Kapitel 7 i Staffan Roselius bok ger en tänkvärd kontrast till den förenklade kritik av barnarbete som till exempel sprids av etiska fonder. Han påpekar att när ILO och andra organisationer kräver ett totalt förbud mot barnarbete, så fokuserar man alltför ensidigt på fabriksarbete inom exportindustrin, som utgör en mindre del av det totala barnarbetet i världen. Runt om i världen arbetar barn mer med jordbruksarbete, till exempel med odling av kaffe. Dessutom är fattiga barn normalt glada att ha ett jobb, eftersom de alternativ som finns ofta är sämre.
Kapitel 11 beskriver odling och export av kaffebönor. Tänkvärt är att 1950 kostade ett kilo kaffe 8,28 kronor i Sverige, medan den genomsnittliga industriarbetarlönen var 2,73 kronor per timme. Tre timmars jobb gav ett kilo kaffe. Nu år 2007 kostar ett kilo kaffe drygt 50 kronor, medan timlönen i industrin är minst det dubbla. Detta är ett exempel på en del av globaliseringen, att råvaror långsiktigt har blivit allt billigare för oss i Sverige. Men det krävs fortfarande drygt 20 kaffebuskar för att förse den genomsnittlige svensken med en årskonsumtion.
Pengar är inte smutsiga
Denna typ av kritisk granskning av vår ekonomi får många svenskar att helt avstå från aktiesparande. I debatten inför det första PPM-valet hösten 2000 var det därför politiker i regeringen som argumenterade för att enbart pensionsspara i räntefonder. Det är ett möjligt vägval.
Men jag tycker att det bygger på en grundläggande missuppfattning av hur börsföretag och aktiemarknad fungerar. Jag har under hösten diskuterat etiska fonder i ”Etiska fonder, vår tids avlatsbrev” och ”Struntprat säljer etiska fonder” (länkar ovan till höger). Men en aspekt har jag inte tagit upp, nämligen den grundläggande frågan om källan gör pengar smutsiga.
Många verkar tro att den som sparar i aktiefonder ”ger sina pengar till” de företag vars aktier finns med i fonden. Sanningen är att flödet av pengar normalt är det omvända. Företagen har ofta funnits i över 100 år och deras aktier köps och säljs på en andrahandsmarknad. En pensionssparare köper en aktie som någon annan sparare säljer, ofta är säljaren en pensionär som behöver pengarna att leva på.
Företagen existerar redan, deras vinster är ett faktum. Det som går att välja är hur vinsterna fördelas och vad som görs med pengarna.
Ändå tycker många att källan avgör om de vill ta emot pengar. Även om källan är laglig, till exempel tillverkning av vapen eller cigaretter, så ses vinsterna som smutsiga. Jag tycker detta är ologiskt. Pengarna finns redan, det avgörande är vad vi köper för dem. Därför tycker jag det är bättre att i sitt fondsparande fokusera på att nå en hög avkastning utan onödigt risktagande, men sedan försöka spendera pengarna på ett bra sätt. Det är mitt vägval.
Visst kan man fundera över syftet med att starta en Afrikafond. Är det en ny typ av kolonialism? Eller handlar det bara om att fylla en vit fläck på den globala fondkartan? Kanske finns det folk som tror att aktieköp i Kenya hjälper de fattiga – men det vore lika underligt om en insättning i en aktiefond som placerar på Stockholmsbörsen skulle hjälpa svenska uteliggare.
Nytta direkt i vår vardag
Nej, det är inte genom vårt fondval som vi kan bidra till en bättre värld. Konkret nytta kan vi däremot göra direkt i vår vardag, till exempel genom vilket kaffe vi köper eller hur vi behandlar människor i vår omgivning. Fast visst finns det ibland även andra sätt, eller som Staffan Roselius avslutar sin bok:
”Det finns mycket som behöver göras och många arenor att agera på. Vi kan till exempel använda vår makt som konsumenter och kanske som pensionssparare eller aktieägare, som medborgare och föreningsmänniskor, som anställda och medlemmar i facket eller som internetsurfare.”
