25-åring som flyttat hemifrån
Allemansfonderna fyller 25 år den här månaden. Men skattefriheten försvann redan strax innan tonåren och nu är inte en enda kvar bland de normala Sverigefonderna.
Direkt från start var det främst de stora bankerna som kunde hantera månadssparande. Men efter fem år fanns hela 36 olika allemansfonder att välja på och mycket av det som skrevs om fonder i tidningarna då gällde enbart de skattefria allemansfonderna. Fast från dagens perspektiv var de fortfarande mycket små – när skattefriheten togs bort i december 1990 innehöll den största (Sparbankerna Allemansfond 2) bara 3 miljarder kronor. Vid senaste årsskiftet var det 86 svenska fonder som innehöll mer pengar än så.
1992 höjdes högsta insättningen till 2000 kronor per månad, men den förmånliga beskattningen togs bort helt 1996. Därmed var allemansfonderna i praktiken helt vanliga aktiefonder, även om några specialregler levde kvar ett tag till.
Flyttade hemifrån
De senaste tretton åren har allemansfonderna fått allt mindre uppmärksamhet. En förklaring är att ingen av dem längre finns kvar bland de normala Sverigefonderna. Flytten började under slutet av 1990-talet när flera av storbankerna ändrade inriktning på sina allemansfonder. SEB lät kunderna välja mellan olika andelar utländska aktier, medan övriga tre storbanker ändrade till mellan 25 och 50 procent utländska aktier.
Fortfarande är dock många av de största svenska aktiefonderna ett arv från 1984, men det är bara åtta som har kvar ”Allemans” i sitt namn (fem hos Swedbank Robur och tre hos Nordea). Övriga har lagts ned, bytt namn eller slagits ihop med andra fonder med samma inriktning. Och de enda två som är kvar i Morningstars kategori ”Sverige” är två företagsfonder (länge bara öppna för de anställda) som placerar nästan hälften i Astrazeneca respektive SKF.
Med dagens perspektiv var det förstås fel att politiskt besluta att svenska folkets aktiesparande enbart skulle ske i svenska aktier. Det är en onödig risk att placera allt aktiesparande i ett land, eftersom osäkerheten ökar men avkastningen i snitt blir densamma. Men fram till 1988 hade Sverige en valutareglering som i praktiken gjorde det olönsamt att placera i utländska aktier. Därför är det bra att allemansfonderna inte längre är Sverigefonder.
Svårt utvärdera
Fast samtidigt gör alla dessa förändringar att det är svårt att utvärdera om allemansfonderna har varit en bra placering totalt sett under 25 år. Starten var självklart bra, dels för att Stockholmsbörsen steg kraftigt och dels för att dessa vinster var skattefria. Men samtidigt gjorde skattefriheten att fondbolagen lättare kunde ta ut höga avgifter, för när media skriver att det självklart är i allemansfonder som man ska spara långsiktigt, så är det få som bryr sig om kostnaderna. Och nu 25 år senare lever dessa fonder kvar, med sina höga avgifter.
Helt klart är storbankerna vinnare på allemansfonderna, som under 25 år bildat basen i deras mycket lönsamma fondbolag. Men 15 år senare hade staten äntligen lärt sig läxan och när PPM startade var det med order att kräva fondförvaltarna på rejäla rabatter.
Å andra sidan har Stockholmsbörsen fortsatt att ge högre avkastning än genomsnittet, även de senaste tio åren (se ”Tio år utan avkastning”). Så riksdagens beslut 1983 att med skattefria vinster övertala svenska folket att spara i just svenska aktier var bra. Fast avkastningen på i snitt 3 procent de senaste tio åren i de kvarvarande åtta allemansfonderna hos Swedbank och Nordea är förstås inte mycket att hurra över.