Är krogarna urusla, Pagrotsky?

Tänk dig en politiker som får jobb som handelsminister, lämnar familjen kvar i Norrland och flyttar till Stockholm. Det nya jobbet tvingar honom att äta på olika restauranger, istället för hemlagat hos familjen, och han klagar bittert när han en kväll träffar en journalist: ”Krogarna i Stockholm skär guld med täljkniv utan att anstränga sig, tar för mycket betalt för urusla maträtter och sprider farliga sjukdomar”. Ja, journalisten skulle antagligen inte skriva en rad om detta. Utan tycka att ministern borde gå hem och sova, samt prova några av de bra krogar som finns. Men om politikern istället har slutat spara i aktier (hemlagat), börjat spara i fonder (restauranger) och klagar med precis samma ordval, då blir det stora rubriker i Dagens Industri i flera dagar (se länkar).
Avundsjuka

Fast den senaste debattomgången påbörjades inte av handelsminister Pagrotsky, han ingick i en serie ”uppföljningar”. Nej, starten var en artikel i Finanstidningen för en vecka sedan med rubriken ”Fondavgifterna för låga”, där nye chefen för SEB:s fondförvaltning Kaj Gustaf Bergh säger att han vill ha mer betalt. Ingen skulle reagera på rubriken ”Vi borde få mer för lingonen” eller ”Sjuksköterskorna har för dåligt betalt”. Men när en bankdirektör säger samma sak, då väcks avundsjukan.
Jag var källan

Jag vet, för under artikeln om att SEB vill ha mer betalt fanns ytterligare en artikel, ”Fondbolagen tjänar 10 miljarder i Sverige varje år” (se länk). Källa till rubriken var jag. Och detta var heta nyheter. Snabbast att ringa mig var Aftonbladet, tätt följt av A-ekonomi och Göteborgsposten. Lite senare hörde även Privata Affärer och Expressen av sig, och ville kolla hur jag räknat. Så här var det. Finanstidningens reporter hade ringt mig och jag hade förklarat att med knappt 1000 miljarder totalt i fonder och avgifter på i snitt drygt en procent per år så har de svenska fondföretagen intäkter på ungefär tio miljarder kronor.
Kostnader också

Men allt är självklar inte vinst, de har förstås kostnader också. Bankernas stora kontorsnät kostar mycket pengar och det är till stor del fondavgifterna som bekostar bankkontoren, vilket är rimligt eftersom bankkontoren har varit mycket duktiga på att sälja fondsparande. Inom parentes sagt, så kanske Pagrotsky också är felciterad. Fast jag tvivlar på att DI skulle citera honom så utan att ha intervjun inspelad på band. Så jag tror snarare att Pagrotsky babblade på utan att bry sig, eftersom han vet att bankerna inte vågar ge igen, för då kanske regeringen slår tillbaka med lite otrevlig lagstiftning.
Lönsamhet styr

Men sanningen är att det som främst avgör storleken på bankernas fondavgifter är vad som är mest lönsamt för bankernas ägare. Ta det aktuella exemplet, veckans stora nyhet, fusionen mellan SEB och Föreningssparbanken. Trots kulturkrock och trots att fusionen innebär färre chefsjobb att slåss om, så är bankernas inriktning på lönsamhet så stark att bankernas ledningar vill gå ihop. Så regeringen behöver bara se till att det är lönsamt för bankerna att ändra sina avgifter. Och det som avgör vilken avgiftsnivå som är mest lönsam, är hur bankernas kunder reagerar på olika avgifter.
Ta bort ”flyttskatten”, Pagrotsky

Så, käre Pagrotsky, hur ser verkligheten ut? Jo, bankernas fondsparare flyttar inte sitt fondsparande trots höga avgifter. Och de flesta som studerat frågan är överens om att folk inte flyttar på grund av reavinstskatten. Därför är det i dag inte lönsamt för bankerna att sänka sina avgifter, för avgiftskonkurrens fungerar inte. Den bank som sänker sina avgifter kan visserligen räkna med en större andel av nysparandet, men samtidigt blir intäkterna lägre från den fondförmögenhet som redan är insatt. Så det krävs att många människor flyttar sitt fondsparande för att en sänkning ska vara lönsam. I flera år har därför både media, många fondbolag, konkurrensverket och många politiker tyckt att ”flyttskatten” (att man måste betala reavinstskatt även om man bara flyttar pengar från en fond till en annan) skulle tas bort när det gäller fondsparande, precis som den är borttagen när det gäller bostäder. I själva verket är det alltså regeringen, där Pagrotsky ingår, som har de bästa möjligheterna att öka konkurrensen mellan fondföretagen och därmed ändra fondavgifterna.
Politikerna har skulden

Eller med andra ord: Sveriges politiker har valt skatteregler som ger bankerna stora gratisvinster. Det är inte bara flyttskatten som gynnar bankerna, även den annorlunda beskattningen av pensions- och kapitalförsäkringar, samt inlåsningen i dessa, gör det möjligt för banker och försäkringsbolag att ta ut högre avgifter. Så det är politikerna som har den verkliga skulden till de höga avgifterna! Det finns väl bara två verkliga problemet för regeringen med att ta bort flyttskatten för fonder. Det första är att då måste de göra det för aktier också, i rättvisans namn. Och det andra är att vänsterpartiet därmed skulle bli överlyckligt inför nästa val.
Sänkt skatt kommer

Slutligen ytterligare tre kommentarer till debatten: Den första är att det rent matematiskt inte är så farligt att behöva betala reavinstskatt vid ett byte, för samtidigt får man ett högre anskaffningsvärde och därmed lägre skatt nästa gång man säljer. Man får förstås ingen fortsatt avkastning på den innestående skattekrediten, men detta är bara väsentligt om sparandet annars skulle fortsätta i många år. Men i verkligheten så räknar de flesta experter med att Sverige kommer att sänka sin kapitalskatt inom några år (både för att anpassa till EU, för att bromsa kapitalflykten ur landet, för att stimulera sparande och för att samtidigt kunna minska möjligheterna till skatteavdrag för räntekostnader). Och om reavinstskatten sänks nästa år, så är det förstås (egoistiskt sett) dumt att betala en högre skattesats i år.
Tar från de rika och ger till de fattiga

Min andra kommentaren är att ett borttagande av flyttskatten säkert skulle ge ändrade fondavgifter, men det är inte alla fondsparare som skulle få sänkta fondavgifter. Tvärtom är det troligt att småspararna kommer att få betala mer. När konkurrensen hårdnar så kommer det att finnas fler fonder med minimibelopp och fler fonder som tar ut en fast administrationsavgift. Fonder har hittills varit en fantastisk uppfinning som har tagit från de rika och gett till de fattiga, på det sättet att alla har fått betala samma avgift i procent. Om avgiften är 1,5 procent så betalar den som sparar 5.000 kronor bara 75 kronor per år. Men den som (likt Pagrotsky) sparar 500.000 kronor får betala 7.500 kronor för i princip samma tjänst. Anledningen till att fondbolagen hittills sällan har valt att ha fasta avgifter i kronor eller höga minimibelopp, är att det har visat sig vara lönsamt att locka in folk med att det är så billigt att fondspara små belopp och sedan fortsätter de att spara på samma ställe. Men om priskonkurrensen blir hårdare och därmed lönsamheten lägre, så kommer bankerna inte längre att tycka att det är lönt att släppa in småsparare som sätter in 200 kronor per månad.
Fritt val

Min tredje kommentar är att det är trist att gnället nästan alltid gäller bankerna. Kunderna har trots allt ett fritt val och 80 procent av svenskarnas fondsparande har placerats hos bankerna. Vilket nog till stor del beror på att bankkontoren ger en service som människor tycker att det är rimligt att betala för. De som ville hade kunnat köpa aktier själva istället, men de har valt att betala för att få en tjänst utförd. Att fondförvaltning kostar pengar är inte konstigare än att det kostar att gå på krogen.