Ökad risk att bubblorna i Kina spricker
Stigande inflation i Kina ökar missnöjet hos fattiga kineser. Snart blir en stark realekonomi viktigare än att hålla fastighetsbubblan uppblåst och då faller Kinafonderna igen.
Diskussionen om bubblorna i Kinas ekonomi är flera år gammal. Redan under börsuppgången 2006 och 2007 varnade många för att byggboomen och prisuppgången var på väg att skapa samma typ av bubbla som investerare redan upplevt i de flesta andra länder, till exempel bubblan som sprack i Tokyo 1990 och bubblan på bostadsmarknaden i USA som sprack 2008.
Hongkong 1997
På sätt och vis har Kina redan upplevt en rejäl fastighetsbubbla, fast det var i Hongkong på 1990-talet – innan Kina tog över den brittiska kolonin 1996. Börsen där nådde en topp i juli 1997 som det tog nästan 10 år att passera. Nu upplever främst Shanghai en ännu starkare expansion, där skyskrapor och motorvägar byggs i större skala än någon annanstans i världen. Förhoppningen är tillväxten i Kina ska fortsätta vara så hög att ekonomin kan hantera alla de dåliga lån och misslyckade projekt som kommer att bli synliga när fastigheter och bostäder slutar att stiga i pris.
Men de flesta internationella experter är överens om att prisuppgången i Kinas storstäder är ohållbar. Affärsvärlden tar som exempel att en lägenhet på 90 kvadratmeter i centrala Shanghai kostar 22 gånger en genomsnittlig årsinkomst för ett hushåll. Men värre är att väldigt många har lånat pengar och köpt 2-3 extra lägenheter för att tjäna på prisuppgången. Precis samma typ av spekulation i USA, där många köpte extra lägenheter i expanderande städer som Miami och Las Vegas, slutade som bekant med en brant prisnedgång och en svårlöst ekonomisk kris.
Lägg därtill att kinesiska banker troligen har en mycket större andel dåliga lån än de amerikanska och att Kina dessutom har satsat extremt mycket på stora infrastrukturprojekt som snabbtåg och flygplatser. Orsaken till att dessa bubblor ännu inte spruckit är rimligen till stor del Kinas märkliga kombinationen av centralplanerad diktatur och privatekonomisk kapitalism. Centralbanken håller räntorna extremt låga i förhållande till tillväxten i ekonomin och statligt ägda banker lånar ut pengar till statliga företag som köper mark och resurser från myndigheter och närstående kapitalister.
Stigande inflation
Nu har dock inflationen ökat, troligen mer än de officiella siffrorna. Brant stigande löner och högre priser på mat och annan konsumtion är ett tydligt tecken på att den dramatiskt ökade penningmängden är på väg att skapa överhettning inte bara i fastighetssektorn utan också i resten av ekonomin.
Bakgrunden är att Kina hållit ned sin valutakurs mot USA-dollarn för att gynna exporten, vilket lockat ännu mer investeringar till Kina eftersom alla räknar med att yuanen på sikt måste stiga. Det har bidragit till överhettningen, som skapar flaskhalsar i ekonomin och lyfter både löner och priser – inflation.
Men nobelpristagaren Paul Krugman påpekar i en tänkvärd krönika i fredags att kineserna har extra stor anledning att hata inflation eftersom de hindras att investera sitt sparkapital utomlands och bara får maximalt 2,75 procent ränta på banksparande – långt under även den officiella inflationen. De rika kan tjäna på inflationen genom att spekulera, men hundratals miljoner fattiga kineser förlorar köpkraften hos sitt sparkapital. 2008 gav brant stigande matpriser upphov till omfattande protester, så det är viktigt för regeringen bromsa överhettningen.
Som vanligt är det svårt att spå när spekulationsbubblor spricker. Och Kinas fastighetsbubbla har blåst upp i många år nu, så visst kan den hålla ett par år till. Men förr eller senare kommer en justering även i Kina ned till rimliga prisnivåer – det har åtminstone hänt i alla andra länder som upplevt en liknande brant uppgång. Och då kommer även de breda Asienfonderna att påverkas rejält.