Få köper bra utländska fonder

I måndags publicerade Dagens Industri en ovanligt ambitiös genomgång, som visar att alla de fyra svenska storbankernas fondbolag misslyckades under år 2002, mätt som andel av deras fonder som lyckades bättre än sitt jämförelseindex. Sämst av de fyra var Nordea, bara 13 procent av deras fonder överträffade sitt index. Minst dålig var SEB, där ändå 75 procent av fonderna utvecklades sämre än index (se länk till höger).

Detta är förstås trist med tanke på att drygt fyra femtedelar av svenska folkets fondsparande finns hos dessa fyra storbanker. Samtidigt finns många bra alternativ, som kan uppvisa mycket bättre historiska resultat, särskilt bland utländska fondföretags fonder.

Träffat två

Den här veckan har jag träffat två utländska fondföretag, Scottish Widows och Société Général Asset Management (SGAM). Båda var i Sverige för att berätta om fonder som inte erbjuds av de svenska storbankerna.

Scottish Widows (SWIP) marknadsför just nu en fond som heter Pan European Smaller Companies (se länk till höger). Deras huvudargument för denna typ av fond är dels att aktier i småbolag historiskt sett har givit bättre resultat än aktier i stora bolag, dels att småbolag brukar ge högre avkastning i början av en konjunkturuppgång.

Även tre av de svenska storbankerna har småbolagsfonder som investerar i Europa. Skillnaden är att Scottish Widows har en förvaltare, Alison Powell, som har 20 års erfarenhet av europeiska småbolag, plus ytterligare fem personer som enbart arbetar med att analysera europeiska småbolag.

SGAM marknadsför just nu en fond som heter Sogelux US Mortgage-Backed Securities (MBS). Ingen liknande fond säljs i Sverige. Fonden investerar i amerikanska bostadsobligationer, en typ av värdepapper som har annorlunda villkor än svenska bostadsobligationer (främst beror skillnaden på att husägare i USA kan låna till en fast ränta i 10-30 år, med rätt att säga upp lånet utan räntekompensation). Huvudargumenten för att välja denna typ av fond är dels att MBS historiskt sett givit högre och stabilare avkastning än statsobligationer, dels att de är en bättre placering när de långa räntorna stiger (vilket är troligt när nästa högkonjunktur börjar).

Förvaltningen sköts av det amerikanska dotterbolaget TCW (se länk), som förvaltar cirka 700 miljarder kronor, varav en tredjedel bostadsobligationer. Dessa är tidskrävande att värdera och de undviks därför av de flesta fondföretag, vilket enligt TCW ger en mer ineffektiv prissättning och därför större möjligheter att tjäna pengar för aktiva förvaltare. Notera att svenska sparare tar en extra risk, risken att den svenska kronan stärks.

Få köpare

Jag tycker att detta verkar vara två bra fonder, väl värda att investera en del av sparkapitalet i. Men tyvärr kommer troligen mycket få svenska privatpersoner att köpa andelar i dessa fonder.

Till att börja med finns idag ingen av de två fonderna med hos PPM. Scottish Widows är inte med där alls, eftersom de inte gillar kravet på rabatter. SGAM har prioriterat andra fonder, men funderar på att lägga till sin MBS-fond nu när PPM ökat maxantalet fonder från 25 till 50. Fast man får bara välja fem fonder hos PPM, så fonder med så pass udda inriktning som dessa får knappast särskilt många sparare.

De svenska bankerna och försäkringsbolagen säljer nästan enbart sina egna fonder. Troligen beror det delvis på att marknaden domineras av ett fåtal stora koncerner, med starka egna varumärken och stor kundbas. Fast det beror nog också på att kunderna inte kräver valfrihet. Om det hade funnits fler små banker skulle antagligen några av dem ha valt att sälja enbart externa fonder, eftersom ett samarbete ned något av de största utländska fondföretagen (till exempel Fidelity) skulle ha givit dem starkare säljargument och större marknadsandel.

Få mellanhänder

De utländska fondbolagens själva är i första hand intresserade av stora svenska institutioner. Det är naturligt eftersom det är enklare att hantera en enda kund som placerar 10 miljoner kronor, än tusen småsparare som investerar 10.000 kronor var.

Dessutom är möjligheten för mellanhänder att leva på att förmedla utländska fonder mindre än i andra länder, där fondspararna är vana vid att välja mellan fonder med och utan köpavgifter. I Sverige bytte de fyra svenska storbankerna under 1990-talet från ett avgiftssystem med köpavgifter plus lägre årlig förvaltningsavgift, till gratis köp och byten plus högre årsavgifter. Alla andra svenska fondbolag följde efter. Jag tycker att det var en bra utveckling, för numera slipper fondspararen ”köpa grisen i säcken”.

Dock gör det att svenska småsparare är vana vid att få hjälp att hitta fonder ”gratis” av banker och försäkringsbolag, vilket gör det svårare för mellanhänder att överleva. Och även de rådgivare som finns har till stor del övergått till att sälja sparprodukter som ger mer betalt, främst kapitalförsäkringar (som binder kunden vid ett begränsat utbud, ofta enbart svenska fonder).

Få enkla sätt köpa

Resultatet av storbankernas dominans och övriga mellanhänders ointresse är att det finns få enkla sätt för svenska småsparare att köpa andelar direkt i utländska fonder. Att ha en egen depå för utländska fonder är dyrt. De fyra marknadsplatserna på internet (Avanza, Etrade, Fondmarknaden och Nordnet) borde kunna vara en lösning, men de har på tre år lockat en mycket liten del av fondsparandet.

Ofta nämns ”flyttskatten” (reavinstskatt vid byten av fond) som en förklaring till att de flesta stannar kvar hos de fyra storbankerna. Det har varit ett viktigt argument, men efter de senaste tre årens börsnedgång så är det nog mer att det är besvärligt att fatta beslut och genomföra ett byte som bromsar.

Få vill betala för råd

Med de förutsättningar som finns i Sverige idag, återstår att småspararna själva betalar för att få information om vilka utländska fonder de ska välja. Fast de försök som har gjort (Sparöversikt, Fondmarknaden) visar att det är få svenskar som är beredda att betala ens några hundra kronor per år för att få hjälp att hitta fonder. Och utan professionell rådgivning är det nog få som både vågar och orkar ta sig besväret att välja ett utländskt fondföretag.

Min slutsats är att få svenska fondsparare kommer att investera i fonder från utländska fondföretag som Scottish Widows och SGAM. Majoriteten kommer tyvärr att stanna hos de fyra svenska storbankerna.