Nätmäklare döljer valutakostnaderna

Under 1990-talet hade utländska fondföretag mycket svårt att nå ut till allmänheten i Sverige, eftersom de fyra svenska storbankerna och de fyra stora försäkringsbolagen kontrollerade nästan all distribution. Den största förändringen kom hösten 2000 när PPM startade och många utlänningar, främst britter och fransmän, satsade på att sälja sina fonder i Sverige.

För den som även privat vill spara i dessa utländska fonder krävs normalt en depå, antingen en utlandsdepå hos en vanlig bank eller en depå hos en nätmäklare. En depå hos storbankerna var dyrt på 1990-talet, men de senaste åren har konkurrens från fondmäklare på internet givit mer rimliga villkor.

Ger storbankerna konkurrens

Ända sedan de första nätmäklarna började sälja fonder våren 1999 har jag varit försiktigt positiv till "fondtorg" på internet. Deras starkaste argument tycker jag är att det är bra att de svenska storbankerna får mer konkurrens. Det sker främst genom att svenska småsparare nu har fått en möjlighet att spara hos ett stort antal utländska fondföretag, även när insättningarna är små.

Men å andra sidan finns fyra nackdelar med att köpa fonder via nätmäklare. Och genomgående är dessa nackdelar tyvärr större när det gäller utländska fonder:

(1) Sämre information från fondbolagen än om du sparar direkt. Det beror främst på att det är nätmäklaren som är kund hos fondbolaget, medan fondspararen bara har en depå. Dessutom finns andra problem med kvaliteten på informationen om fonderna, ett exempel för tre år sedan finns i "DN och Avanza vilseleder fortfarande" (länk ovan till höger). Information som andelsägarna har rätt till enligt lag får de mycket sällan via nätmäklarna (till exempel fondens årsrapport och TKA i kronor). Fondföretagen får inte ens veta spararnas namn och adress, för mellanhänderna vill hålla sina kundregister hemliga.

Allmänt så innebär en extra mellanhand som hanterar fonder från många fondbolag att informationen får lägre kvalitet än den du får direkt från ett fondbolag, både hem i brevlådan och på fondbolagets egen hemsida. Detta gäller särskilt utländska fondföretag, som förstås bryr sig mer om direktsparare i hemlandet än indirekta kunder i Sverige.

(2) Långsamma fondbyten är en effekt av att nätmäklare hanterar varje affär för sig. Många PPM-sparare hör av sig till mig och klagar på att deras fondbyten går för långsamt, men PPM är ändå mycket snabbare än nätmäklarna. Där måste först säljorderna skickas till fondbolaget, som efter några dagar levererar pengarna. Först när kontanterna finns i depån kan köpordern skickas. Snabbast är fondbyten om du är kund direkt hos ett svenskt fondbolag och byter till en annan fond hos samma fondbolag. Allra långsammast är fondbyten mellan två utländska fondföretag via en nätmäklare (mer om detta i "Fondbyten borde gå snabbare").

Kunder hos en nätmäklare är tvungna att ha kontanter i sin depå för att kunna genomföra försäljning och köp samtidigt. Annars uppstår en onödig extra risk att den fond som pengarna är på väg till hinner stiga kraftigt innan affären är klar, vilket blir särskilt tydligt om bytet gäller mellan två Sverigefonder hos olika fondbolag. PPM och några privata fondförsäkringsbolag löser problemet genom att skicka köporder och säljorder samtidigt, samt hantera osäkerheten med ett eget handelslager av fondandelar.

(3) Höga köpavgifter är betydligt vanligare bland utländska fondföretags fonder, vilket främst beror på att dessa i mycket större utsträckning låter investeraren betalar den mellanhand som säljer fonderna, ofta 5 procent av investerat kapital. Detta är officiellt en ersättning för rådgivning och hantering av administration, men i praktiken en ”provision” som lockar många som kallar sig rådgivare att främst säljer de fonder som ger högst provision (se ”Gräv fram sanningen om provisionerna”).

Fondmarknaden är den enda som tydligt deklarerar att köpavgiften ibland är högre än fonden har i sina fondbestämmelser. Nordnet visar köpavgifterna först vid orderläggningen, vilket försvårar jämförelser. Normalt tar dock alla svenska nätmäklare ut betydligt mindre än 5 procent, vilket är rimligt eftersom rådgivning saknas och konkurrensen från svenska fonder utan köpavgift annars skulle bli för stark. Dessutom kan ”VIP-kunder” få bättre villkor. Men ändå är köpavgifterna i snitt klart högre för utländska fonder.

(4) Extra kostnader för valutaväxling tillkommer dessutom om du köper utlandsfonder med andelskurs i utländsk valuta via nätmäklare. Om du sparar i utlandsfonder med andelskurs i utländsk valuta direkt hos ett svenskt fondföretag så hanterar de växelkurserna rättvist, genom att de som köper och säljer fondandelar får göra det till samma kurs omräknat i svenska kronor (mer om detta i ”Lurigt med utlandsfonder i SEK”). Även PPM använder normalt samma andelskurs per dag för både köp och försäljningar.

Men nätmäklarna gör bara så med fonder som har andelskurs i svenska kronor, för utländska fonder används olika växelkurs för köp och försäljningar. Enligt alla med insyn som jag varit i kontakt med så hanterar nätmäklarna både varje affär för sig och lägger dessutom ofta på en egen marginal på de valutakurser som affärsbanken erbjuder. Om till exempel fondens andelskurs en viss dag är 10 dollar och mittkursen samma dag är 7,40 kronor per dollar, så väljer kanske nätmäklaren en växlingsmarginal på 10 öre och säljer andelar för 75 kronor plus en köpavgift på 2 procent – summa 76,50 per andel – och löser in andelar i samma fond för 73 kronor. Skillnaden totalt blir 4,8 procent.

Detta blir ännu mer anmärkningsvärt eftersom nätmäklaren normalt har många valutaaffärer varje dag, vilket betyder att bara nettot av köp och försäljningar i praktiken behöver växlas. Kunder som byter mellan utländska fonder betalar samtidigt för valutaväxling två gånger, även om båda har andelskurs i dollar. Det vore dessutom konstigt om nätmäklarna inte utnyttjar möjligheten att ha valutakonton som balanserar dagliga flöden, vilket innebär att det bara är det långsiktiga valutaflödet som nätmäklaren i verkligheten växlar. ”VIP-kunder” kan dock få bättre villkor även vid valutaväxlingen.

Fondmarknaden ärlig

Det finns fyra nätmäklare för fonder i Sverige, men det är bara Fondmarknaden som ärligt berättar att de använder ett valutapåslag på 1 procent. Hos övriga hittar jag trots idogt letande inte kostnaderna för valutaväxling någonstans i prislistorna. "0 kr, endast fondernas avgifter tillkommer" skriver Avanza. Etrade har en tabell som enbart innehåller köpavgifter och säljavgifter, principerna för valutaväxling nämns ingenstans. "0 SEK, endast fondbolagets egna avgifter tillkommer" skriver Nordnet (länkar ovan till höger).

Många hos nätmäklarnas kundtjänster förnekar dessutom helt problemet. Både jag själv och läsare som har kontaktat mig upplever att det ofta tar lång tid att hitta någon hos nätmäklarna som verkar veta hur valutaväxlingen faktiskt går till. Övriga förnekar ofta att det finns en kostnad, eftersom det inte finns någon avgift som syns på avräkningsnotor och kontobesked.

Gammalt trick

Detta är ett gammalt trick i finansbranschen, att ge sken av att valutaväxlingen är gratis. Valutahandeln sker med en köpkurs och en annan säljkurs, vilket betyder att mellanskillnaden är en dold kostnad. I genomsnitt är kostnaden för kunden hälften av mellanskillnaden. Detta syns ofta tydligt under semesterresor, men problemet finns även till exempel när fondbolagen redovisar fondernas kostnader och struntar i att ta med valutaväxling som en kostnad i nyckeltalet TKA.

Utomlands har det varit vanligt att även fondandelar säljs med en säljkurs och köps tillbaka med en 5 procent lägre köpkurs. Då kan "rådgivare" påstå att det är "ingen avgift" trots att de får 5 procent av kundens investering som provision. Fortfarande finns det svenska försäkringsmäklare som vilseleder sina kunder med detta trick.

Och även hos nätmäklarna finns alltså motsvarande trick. Nätmäklarnas valutavinster blir betydande, för om kunderna tillsammans under en månad gör fondaffärer i utländsk valuta för 200 miljoner kronor och valutamarginalen från mittkursen i snitt är 1 procent så tjänar nätmäklaren 2 miljoner kronor minus kostnaden för den faktiska nettoväxlingen. De personer hos nätmäklarna som faktiskt vet exakt hur kundens valutaväxling beräknas ger svävande besked om vilka marginaler som används, som ofta inte stämmer med de påslag som kritiska kunder har räknat ut och tipsat mig om.

En enda andelskurs även i utländska fonder

Självklart har nätmäklare rätt att ta betalt på vilket sätt de vill, tycker jag. Men kunderna har samtidigt rätt att få tydlig information om de kostnader som belastar deras sparande. För långsiktiga sparare spelar kostnaden för valutaväxling kanske inte så stor roll, men för aktiva sparare som byter fonder flera gånger per år kommer växlandet att bli mycket dyrt. Ett första steg är att övriga nätmäklare följer Fondmarknadens exempel och talar om i prislistor och på avräkningsnotor hur stor växlingsmarginalen är. Men allra bäst för aktiva kunder vore om nätmäklarna inför handel till en enda andelskurs per dag även i utländska fonder, precis som köp och försäljningar sker i fonder med andelskurs i svenska kronor.

Då skulle det bli klart lättare att nå ett bra resultat för alla fondsparare som vill dra nytta av att nätmäklarnas ofta har mycket lägre fasta avgifter än storbankerna för försäkringslösningar och pensionssparande. Att samla allt sparande på ett ställe med stort utbud ger förstås flera fördelar.

Men aktiva sparare gör ännu så länge klokt i att undvika fonder med andelskurs i utländsk valuta hos nätmäklarna för att inte avbränningarna på lång sikt ska bli orimligt stora. Det är synd, eftersom utländska fondföretag ofta har högre kvalitet på själva förvaltningen (se ”Få köper bra utländska fonder”).