Tre typer av barnsparande

Med jämna mellanrum får jag frågor från läsare om vad som är bästa sparande till barn. Hälften av Sveriges barn har ett eget fondsparande, enligt Fondbolagens Förening, så det är inte konstigt att många undrar. Jag brukar hänvisa till ”Ge inte en läkemedelsfond i julklapp” (se länk till höger). Men den krönikan är nu över två år gammal och jag har en del nya tankar kring ämnet.

Kanske beror det på att jag väntar mitt tredje barn nu i månadsskiftet april/maj. Därför skriver jag denna krönika i förväg och planerar att njuta av mina två pappaveckor när den publiceras.

Livet just nu viktigast

Sparande till barn kan vara av många olika typer, med helt olika förutsättningar, så det är svårt att säga något allmänt som gäller alla. I veckans krönika diskuterar jag tre vanliga typer: startspark, arvsplanering och barnbuffert.

Men först vill jag påpeka att jag inte alls tycker att du måste spara till dina barn eller barnbarn. Viktigast är trots allt livet just nu. Om alternativet är att föräldrarna jobbar mindre när barnen är små, att familjen har råd med en solsemester i vintermörkret eller att morfar kommer och hälsar på oftare, då tycker jag att du ska strunta i att spara till barnen.

(1) Startspark

Många föräldrar, särskilt i storstäderna, har insett att det blir dyrt den dag barnen flyttar hemifrån. Ungdomar utan fast jobb har svårt att få en egen lägenhet utan antingen goda kontakter eller gott om pengar. Även många av de utbildningar som ungdomar önskar sig kostar extra. Men det är förstås inte självklart att föräldrarna måste hjälpa, kanske är det på sikt nyttigare om barnen får kämpa sig fram på egen hand.

Fast "startsparken" kan förstås vara egoistisk, en investering för att föräldrarna äntligen ska få lugnt hemma eller tid att stärka äktenskapet. Det innebär dock inte att det är bra att sparandet är barnens egendom. Risk är stor att ett barn som fyller 18 år (och får rätt att bestämma över sina egna tillgångar) väljer något som föräldrarna inte tänkt sig. De flesta föräldrar har nog inte tänkt sig att barnets sparande ska gå till en livsfarlig motorcykel eller partyresor med polarna.

En lösning är att utse en "särskild förvaltare" som kontrollerar att pengarna bara används enligt bestämda regler. Så vitt jag vet ger de flesta banker och försäkringsbolag en möjlighet att ange särskilda villkor när ett fondkonto öppnas, till exempel att pengarna bara får användas till bostad eller utbildning eller att de är spärrade till en viss ålder. Men dessa villkor måste anges när sparandet startar och det kan vara svårt att förutse vilka önskemål som kommer att finnas om 15-20 år och vad man som förälder kommer att tycka om dem då. Det enda juridiska skälet att gradvis flytta pengar till konton som tillhör barnen är att undvika gåvoskatt, men det verkar redan idag finnas en politisk majoritet för att skrota den nuvarande beskattningen av arv och gåva.

Bäst är därför att föräldrarna behåller kontrollen över pengarna. Därmed finns egentligen ingen anledning att skilja sparandet till barnen från övrigt långsiktigt sparande. Till exempel kan du som har stora bostadslån välja att amortera på lånen med hjälp av barnbidraget och öka belåningen igen när det är dags att hjälpa ett barn att flytta hemifrån.

(2) Arvsplanering

Både mor- och farföräldrar vill ofta att deras barnbarn ska få en stor del av arvet. Tanken är nog ofta att deras barn redan har en bra ekonomi, medan barnbarnen kommer att ha större behov av pengar när de ska studera, flytta hemifrån och/eller bilda familj. För att minska arvsskatten vill de utnyttja möjligheten att ge 10.000 kronor per år skattefritt och därför är det naturligt med ett månadssparande till varje barnbarn. Fast eftersom arvskatten är på väg att försvinna är denna del av planeringen troligen onödig.

Däremot är det förstås rimligt att vilja gynna barnbarnen på bekostnad av mellangenerationen. För några år sedan rekommenderade banker och försäkringsbolag ofta aktiefonder med hög risk för denna typ av sparande, eftersom spartiden var lång. Jag varnade för detta tänkande i ”Ge inte en läkemedelsfond i julklapp”, men inte därför att jag trodde att de senaste två årens stora börsras skulle komma. Nej, mer för att jag tror att både givare och mottagare tycker att det är väldigt trist om en stor del av pengarna plötsligt försvinner.

Därför fortsätter jag att rekommendera blandfonder för denna typ av sparande. Mina egna barn har fått sin "arvsplanering" insatt i Folksam Förvaltningsfond, som har lyckats bäst bland 1/3-blandfonderna (Sverige, utland, ränte) de senaste 5 åren och som har låg årsavgift.

(3) Barnbuffert

Ett sparande som är tänkt för större utgifter under uppväxten är också vanligt. Ofta sätter föräldrarna undan en del av eller hela barnbidraget varje månad. Denna buffert används sedan till exempelvis en ny cykel, ett ridläger eller en dyr hobby. I det här fallet är spartiden okänd, det kan ju komma ett behov av pengarna ganska snart eller först om många år.

Därmed tycker jag att ett bankkonto med hög ränta är utmärkt, eller en räntefond med låg årsavgift. Att buffertspara i aktiefonder ger stor risk att kursen nyligen har fallit när pengarna plötsligt behövs, vilket minskar den frihet som pengarna är tänkta att ge.

Även i det här fallet vill jag varna för att spara i barnets eget namn. Det ger bara onödigt krångel och risk för bråk om vad pengarna får användas till. Hos vår bank kan vi lätt öppna många konton och ge varje konto ett eget namn, så förutom ”Huset” och ”Semester” så är det praktiskt att ha konton som heter till exempel ”Kalle” och ”Maria”.

Slutligen vill jag ännu en gång påpeka att det är viktigt att prioritera det viktigaste först när det gäller sparande. Först tycker jag att en familj ska ha ett gemensamt buffertsparande, som räddning om något oförutsett inträffar. Därefter kommer olika typer av målsparande och då är väl gemensamma mål som "semester" eller "bil" viktigare än att sätta undan pengar till en avlägsen framtid. Bara om de mer närliggande sparbehoven är täckta är det vettigt att låsa in pengar i "startspark" eller "arvsplanering".