Lättare hitta bra Sverigefonder

Ibland gör slumpen att en ovanlig händelse inträffar flera gånger samma vecka. Innan jag fick barn lyssnade jag ofta på ”Spanarna” i P3 på fredag eftermiddag, som byggde sin analys på att tre exempel bevisar en ny trend.

Veckans trend är kanske en ökad misstro mot i Sverigefonder. Tre läsare har nämligen hört av sig och undrar varför de flesta ”experter” rekommenderar en betydande andel av sparandet i svenska aktier eller Sverigefonder. Så här frågar en av läsarna:

Det förefaller mig vara vanligt i Sverige att rekommendera en någorlunda ”försiktig” aktiefondsparare (som jag) att ha 20-40% av sitt aktiefondinnehav i Sverigefonder. Jag har lite svårt att begripa det. Anta att jag imorgon flyttade till t ex New York och där bad om råd om hur jag skulle fördela mitt aktiefondsinnehav. Jag gissar att man där skulle tala om för mig att en aktiefondportfölj med 20-40% Sverigefonder är en ”högriskportfölj”, eftersom en stor andel av placeringarna är koncentrerade till en liten och ganska svängig marknad.

Det som i första hand avgör valet av fonder är nog förväntningar om vilka som kommer att ge högst avkastning. Många är nog ”lokalpatrioter” och tror att svenska aktier kommer att ge högre avkastning just för att de är svenska. Men rent rationellt är det mycket svårt att förutse vilka länder som långsiktigt kommer att få den bästa börsutvecklingen och då finns flera argument mot Sverigefonder.

Argument mot Sverige

(A) Skev fördelning. Stockholmsbörsen står bara för ungefär 1 procent av MSCI världsindex för aktier. Men svenska folket hade år 2000 hela 33 procent av sitt fondsparande i Sverigefonder (se krönikan ”Fåtal fondtyper dominerar”, länk ovan till höger) och även om andelen sedan dess gått ned (på grund av börsraset år 2002 och ökat intresse för räntefonder) så ger en så skev fördelning inte bästa möjliga riskspridning. Per 30 juni är 26 procent av sparandet i aktiefonder placerat i Sverigefonder.

Enligt finansiell teori får man inte betalt för att ta ”osystematisk risk” (risken att det går dåligt för ett enskilt företag, en bransch eller ett land) och därför är det i teorin alltid bättre att sprida placeringarna maximalt och eventuellt öka risktagandet genom belåning (mer om det i krönikan ”Låt dig inte luras av högriskfonderna”).

(B) Högre risk. Stockholmsbörsen har dessutom svängt betydligt kraftigare än världsindex, vilket främst beror på en ovanligt stor andel börsföretag som påverkas mycket av konjunktursvängningar (branscher som skog, verkstad och telekom). En försiktig sparare bör alltså snarare ha mindre än 1 procent placerat i Sverige.

(C) Stort övrigt beroende. Som svensk är ens framtida levnadsstandard ändå till största delen kopplad till Sverige (via fastigheter, framtida lön och pensionslöften i kronor, som kommer att beskattas i Sverige), vilket talar för att balansera genom att enbart spara utomlands. Skulle det gå riktigt dåligt för Sverige, så kan sparande i utlandsfonder åtminstone delvis kompensera.

Argument för Sverige

Fast det finns nog minst lika många argument för att placera en stor andel på Stockholmsbörsen.

1. Framtida konsumtion. Alla som planerar att fortsätta bo i Sverige, med barn och barnbarn här, kommer till stor del att behöva köpa varor och tjänster i Sverige. Detta motsvarar argument C ovan, genom att investera i tillgångar i Sverige skapas en balans mellan resurser och framtida konsumtion. Till exempel bör de som tänkt sig att tillbringa ålderdomen i Sverige men har varit anställda utomlands och får sin pension i någon utländsk valuta balansera genom att spara i svenska aktier.

2. Lägre kostnader. Om man köper aktier själv så är det billigast och enklast att göra det på hemmabörsen. Även bland aktiefonderna är avgifter och övriga kostnader ofta högre om investeringarna sker långt borta. Samtidigt visar utvecklingen de senaste tio åren att samvariationen mellan världens aktiemarknader blivit allt större. Om alla aktier ändå prissätts relativt varandra på en global aktiemarknad, så kan man lika gärna köpa de som råkar vara börsnoterade i Stockholm.

3. Starkt näringsliv. Många multinationella företag är noterade på Stockholmsbörsen, med verksamhet främst utanför Sverige. Till exempel är Electrolux ett företag med rötter i Sverige, men både tillverkning och försäljning sker idag främst utomlands.

4. Historskt bäst. Stockholmsbörsen var världens bästa börs under 1900-talet, med högre snittavkastning än någon annan aktiemarknad. Fast historiska trender kan brytas, det visar utvecklingen i Tokyo de senaste 15 åren.

5. Duktiga förvaltare. Det är lättare att hitta ovanligt skickliga förvaltare i Sverige, men det beror inte att vi svenskar är annorlunda än andra. Tvärtom är förklaringen en kombination av att det är lättare att överträffa konkurrenterna på sin egen hemmamarknad (mer kunskap och bättre tillgång till ny information), samt att de bästa förvaltarna ofta startar ett eget litet fondbolag och nöjer sig med att sälja fondandelar i sitt eget land. De bästa förvaltarna av amerikanska eller japanska aktier kommer alltså knappast att sälja sina fonder i Sverige, medan de bästa svenskarna ofta enbart säljer i Sverige.

Tre bästa av 519

Vad som är rätt slutsats av alla dessa argument beror på individuella förutsättningar. Själv tycker jag att C är ett starkt argument i teorin, men i praktiken har jag fastnat för argument 5 och rekommenderar därför stadigt någon Sverigefond i mina PPM-portföljer.

De två Sverigefonder som har lyckats bäst de senaste tio åren, Odin och Didner & Gerge, startade båda i oktober 1994. De två är även bäst bland alla de 519 fonder som säljs i Sverige och har funnits så länge.

Odin Sverigefond är etta med en snittavkastning på 22 procent per år. Peter Edwall har varit ansvarig under större delen av fondens livstid. Han slutade hos Odin våren 2000 och startade i februari 1992 hedgefonden Pecunia (som för övrigt har blivit så populär att den förra veckan stängde för nya insättningar). Men efterträdaren Nils Petter Hollekim har lyckats bra med att förvalta den strategi som Peter Edwall skapade.

Didner & Gerge Aktiefond är tvåa med en snittavkastning på 21 procent per år. Grundarna Henrik Didner och Adam Gerge fortsätter att förvalta fonden och firar 10-årsjubileum på Uppsala Slott i morgon kväll. Fonden har lyckats bättre när det har varit en uppåtgående marknad, på grund av sin inriktning på tillväxtbolag. Men förvaltarna klarade även börsraset 2000-2002 betydligt bättre än storbankernas fonder.

Peter Rönström förvaltar sedan fyra år Lannebo Småbolagsfond och var dessförinnan förvaltare av småbolagsfonderna hos SEB. Summerar man avkastningen för SEB Småbolagsfond från oktober 1994 till augusti 2000 med avkastningen hos Lannebo Småbolagsfond sedan augusti 2000 till idag så får man en snittavkastning på 18 procent per år. Det skulle ge en tredjeplats bland alla de 519 fonder som fanns att välja på i Sverige hösten 1994 och finns kvar idag.

Lättare hitta svenska stjärnförvaltare

Fyra Sverigeförvaltare i topp de senaste tio åren, nog skulle ”spanarna” hålla med om att det är en trend? Visst beror framgången delvis på att Stockholmsbörsen har utvecklats bättre än de flesta andra börser. Men framför allt tror jag det beror på argument 5, fyra duktiga förvaltare.

Alla dessa fyra personer har fått utmärkelsen ”Årets stjärnförvaltare” av Dagens Industri och Morningstar två eller tre gånger (se ”Lita på dubbla vinnare”). Glädjande nog är det betydligt lättare för en vanlig fondsparare att hitta rätt förvaltare än att hitta rätt marknad.