The Economist varnar för hedgefonder
Många nedläggningar, skyhöga avgifter och dålig information är tunga argument mot hedgefonder. Granska förvaltarnas bakgrund och anförtro bara pengar till dem du verkligen litar på.
I veckans nummer av den ansedda brittiska veckotidningen The Economist (daterad 17 februari) finns en ”Special Report” som granskar hedgefonder och presenterar intressant akademisk forskning. Här är några av de mest intressanta slutsatserna:
Många nedläggningar. Bara en fjärdedel av de hedgefonder som fanns i USA år 1996 finns kvar i dag. 270 hedgefonder lades ned förra året. Dessutom finns listiga förvaltare som startar flera hemliga hedgefonder och efter några år offentliggörs enbart resultaten för de som har lyckats bra, medan resten läggs ned. Lägg därtill att hedgefonder ofta slutar att rapportera sina andelskurser när de har misslyckats. Resultatet är att de index som påstås mäta hedgefondernas genomsnittliga utveckling ger en överdrivet positiv bild av avkastning och risk.
Skyhöga avgifter. De senaste åren har fondbranschen kritiserat för höga avgifter, intressekonflikter och dålig information. Samtidigt har den del av branschen som tar mest betalt och ger sämst information haft det största inflödet av pengar. Det stora intresset bland säljare och förvaltare beror enligt The Economist på att hedgefonder är ”ett ersättningssystem maskerat att se ut som en tillgångsklass”. Normalt tar hedgeförvaltarna en fast avgift plus 20 procent av vinsten, men ofta tar de ännu mer. Vanliga aktiefonder kostar samtidigt bara omkring 1,5 procent av tillgångarna per år och rensat för nedläggningar har de historiskt givit bättre resultat.
Notera att hedgefonder registrerade i skatteparadis normalt är dyrare (se "Lägre avgifter i svenska hedgefonder"). Lägst blir avkastningen netto från fondandelsfonder som investerar i hedgefonder, på grund av dubbla lager avgifter.
Dålig information. Hittills har hedgefonder i USA inte behövt lämna någon information alls om sina investeringar och den amerikanska finansinspektionen får först nästa år rätt att rutinmässigt granska deras bokföring.
Här i Sverige finns större rätt till information, men även här har hedgefonder ofta placeringsbestämmelser med mycket stor frihet och de kan dramatiskt ändra sin inriktning och risknivå utan att behöva informera kunderna. De nyckeltal som rapporteras är normalt baserade på innehaven den sista varje månad. Vilka risker som tas under enskilda dagar eller veckor däremellan förblir hemligt, så en hedgefond som rapporterar 0 procent i avkastning under en månad kan mycket väl har förlorat 10 procent av tillgångarna på en affär och ett par veckor senare tjänat in lika mycket på en annan affär.
Felaktig värdering. Ju mer ”exotiska” tillgångar en hedgefond investerar i, ju svårare är det att värdera dessa korrekt. När fondens andelskurs ska bestämmas, vilket normalt sker en gång per månad, finns därför en stor frihet för förvaltaren. Resultatbaserade avgifter gör det frestande att välja en mer optimistisk värdering vid årsskiften, samtidigt som värderingen kan sänkas om en stor investerare vill lämna fonden.
En sammanfattning av beskrivningen i The Economist är att investerarna lockas av möjligheten för hedgefonder att snabbt investera när nya möjligheter dyker upp. Men deras verkliga historiska resultat är i genomsnitt sämre än för vanliga aktiefonder, så de höga avgifterna är inte befogade. Den snabba ökningen av antalet hedgefonder och det kapital de förvaltar gör dessutom att gränsen mot normal fondförvaltning allt mer suddas ut. Allt färre ”hedgefonder” är äkta i meningen att de alltid balanserar en risk med en motsatt position, vilket betyder att flertalet inte skyddar investerarna mot en fallande aktiemarknad. Slutsatsen är att det definitivt är fel att sälja hedgefonder som säkra investeringar till vanliga småsparare.
Max 20 procent i Helios
Jag brukar alltid påpeka när jag skriver om hedgefonder att jag tycker att man bör investera maximalt 20 procent av tillgångarna i dessa. Orsaken är att så länge andelen hedgefonder är liten, så gör de mer nytta för riskspridningen än de är negativa för snittkostnaden. Men blir andelen större än 20 procent ger även hedgefonder en betydande risk (främst risken för svindleri) och förvaltningskostnaden drar iväg.
Ända sedan starten våren 2002 har jag rekommenderad Helios som det bästa alternativet för privatpersoner (exempelvis i ”Köp Helios” och ”2005 bättre år för hedgefonder”, länkar ovan till höger). Förutom konkreta argument, främst att Helios ger bra riskspridning och ändå är ”gratis” (enbart de underliggande hedgefonderna tar ut avgifter), så beror det på att jag litar på Brummer & Partner. De har i första hand svenskregistrerade fonder, vilket ger insyn via årsrapporter enligt den svenska fondlagen och svensk branschstandard, samt rapportering till svenska finansinspektionen. Men avgörande är att jag känner väl till de ledande befattningshavarnas bakgrund och har träffat flera av dem med jämna mellanrum under de senaste 15 åren.
Alternativen är många, men jag skulle aldrig rekommendera en utländsk hedgefond, där jag varken har träffat förvaltaren eller känner till hans eller hennes bakgrund. Ännu värre tycker jag det är med fondandelsfonder som innehåller ett anonymt urval hedgefonder. Då skulle jag tappa kontrollen över vilka hedgefonder pengarna hamnar i och dessutom riskera att urvalet främst styrs av feta provisioner (se förra veckans krönika ”Gräv fram sanningen om provisionerna”).