Etiska fonder, vår tids avlatsbrev

Minst en gång i månaden ringer någon journalist mig och frågar om etiska fonder. Senast i dag. Dessutom lanserade Swedbank i går en ny websida med information om etiska fonder och miljöfonder (länk nedan till höger).

Samtidigt är det nästan aldrig några vanliga fondsparare som frågar om etiska fonder. Och andelen pengar i etiska fonder är konstant låg, åtminstone om man räknar bort tvångssparandet via PPM i Premiesparfonden (icke-väljarnas fond har en egen bättre typ av etik, mer om den i slutet av krönikan).

Miljöfonder är den senaste flugan bland etiska fonder. Fast även begreppet ”miljöfond” kan vara förvirrande eftersom det finns tre olika typer: (1) fonder som investerar i företag inom miljöteknik eller alternativa energikällor. (2) fonder som undviker börsbolag som påstås vara dåliga för miljön (till exempel de som tillverkar lastbilar eller driver kolgruvor). (3) fonder som i varje bransch försöker köpa aktier i de företag som påstås vara mest miljövänliga jämfört med andra i samma bransch.

Det finns många skäl att jag ogillar den normala typen av ”etiska” fonder, som fördömer hela börsföretag eller till och med hela branscher.

(1) De kallar politik för ”etik”. Främst ogillar jag den grumliga blandningen av olika politiska åsikter om allt från bristande fackliga rättigheter och spel, till kärnkraft och fordon. Något som en minoritet människor starkt ogillar beskylls för att vara ”oetiskt”. Men det är politik.

Påståenden att flertalet energikällor är ”oetiska” faller på de orimliga konsekvenserna. Till exempel har KPA i sju år påstått att det inte är etiskt att investera i företag som framställer eller använder råvaror upptagna ur jordskorpan – både kol, olja, naturgas och uran. Men om man underkänner både fossila bränslen och kärnkraft, då blir det omöjligt för övriga företag att bedriva sin verksamhet, för Sverige klarar sig inte på bara vattenkraft och vindkraft. Därmed är det löjligt att påstå att alla våra andra energikällor är onda.

Liknande brist på logik finns på andra områden, till exempel att de flesta ”etiska” fonder inte investerar i företag som tillverkar alkoholhaltiga drycker. I praktiken betyder det främst ölbryggerier, eftersom dessa ofta är stora börsföretag. Men om det är oetiskt att tillverka öl, då är det rimligen även oetiskt att dricka öl. Indirekt påstår alltså dessa fondbolag att en majoritet av svenska folket, som ibland dricker öl, borde skämmas över det.

Men varför låter fondbolagen en minoritet nykterister bestämma att alkohol är oetisk? Jo, för att genom att stryka denna politiska åsikt medhårs, så tjänar fondbolagen mer pengar. Etiskt?

(2) ”Etiken” liknar rasism. De som förvaltar etiska fonder har genom åren pekat ut flera stora svenska företag som oetiska, till exempel Ericsson (därför att dotterbolaget Microwave System tillverkade flygradar för militärt bruk). Även om man ogillar att Sveriges riksdag har beslutat att vi i Sverige ska ha JAS-plan (som behöver radar för att flyga, som Ericsson tillverkade), så är det generella fördömandet av hela börsföretaget oförskämt mot alla Ericssons anställda. Om fondbolaget påstår att det är oetiskt att ha en liten del av sitt sparkapital placerat i aktier i dessa svenska företag, då är det förstås mycket mer hemskt att få hela sin lön därifrån. Det liknar en vanlig typ av rasism, att generellt fördöma en hel grupp för att några få påstås ha burit sig illa åt.

Logiken brister dessutom när det gäller flödet från producent till konsument. Anta att jag skulle acceptera att tillverkning av alkohol är oetiskt. Nå, då är det rimligen även oetiskt med spannmålsproducenter som levererar råvaror till bryggerierna. Det är oetiskt med transporter av både råvaror och alkoholprodukter. Det är oetiskt att tillverka de lastbilar som fraktar spriten. Det är förstås också oetiskt för fastighetsbolag att hyra ut lokaler till butiker som säljer alkohol eller restauranger (som ofta främst gör sin vinst på alkoholförsäljning). Simsalabim, de "etiska" fonder som utesluter hela branscher får inte köpa aktier i något bolag i branscherna livsmedel, transport, fordon och fastigheter.

Och säg det företag som aldrig bjuder sina kunder på alkohol? Usch då.

(3) Fula påhopp på andra fonder. Säljare av etiska fonder påstår dessutom direkt eller indirekt att alla andra fonder är onda. Fler än jag minns nog KPA:s reklamkampanjer som under många år har pekat ut andra fondbolag som djävlar med röda horn i pannan och liknande.

Att det finns människor som har andra politiska åsikter är inte skäl att peka ut dem eller deras fonder som onda. Tvärtom är de ”etiska” fondbolagens marknadsföring ofta oetisk.

(4) De döljer ibland höga avgifter och dåliga resultat. Genom att i marknadsföringen helt fokusera på den påstådda ”etiken” kan fondbolagen undvika att behöva diskutera om fonderna i övrigt har dåliga egenskaper, till exempel höga avgifter eller dåliga historiska resultat.

Till exempel har Banco Fonder högst förvaltningsavgifter bland svenska fondbolag (jämfört med andra fonder i samma kategori) och deras långsiktiga historiska resultat är bland de sämsta. I genomsnitt har Bancos fonder bara 2 stjärnor i Morningstar Rating (per 31 augusti) och ingen av deras tjugo fonder med Rating har betyg 4 eller 5 stjärnor.

(5) Etiska fonder är avlatsbrev. Det är uppenbart för alla som vet hur aktiemarknaden fungerar att den vanliga typen av ”etiska” fonder som väljer bort hela branscher (genom att till exempel inte alls köpa aktier i företag som tillverkar alkoholhaltiga drycker) inte har någon effekt alls på aktiekurserna eller på börsbolagen.

Så länge det bara är en minoritet av placerarna på den globala aktiemarknaden som inte vill investera i ett visst börsbolag, så sätts aktiekursen helt av utbud och efterfrågan bland majoriteten, för det är alltid så att majoriteten placerare inte äger aktier i ett visst börsbolag (totalt i världen finns över 100.000 aktier att välja på). Börsbolagens ledning bryr sig inte heller, eftersom de redan är väl medvetna om att det finns små grupper människor som starkt ogillar deras varor eller tjänster. Man kan inte vara älskad av alla – och de som tillverkar tobak, vapen eller alkohol är redan väl medvetna om kritiken.

Istället är dessa ”etiska” fonder som väljer bort vissa branscher en tjänst som liknar medeltidens avlatsbrev – genom att placera sitt sparande i en etisk fond så kan man känna sig god, därför att man upplever att ens pengar inte gör något ont. Men det är en rent egoistisk upplevelse, eftersom placeringen inte har någon effekt på börsföretagen eller deras verksamhet. Och kärnan i ogillandet – att andra människor till exempel röker, dricker sprit och använder vapen – påverkas förstås inte alls.

Så Morningstar borde egentligen kalla dem för avlatsfonder.

Skampåle bra

Dock finns det en typ av ”etik” som har effekt, nämligen när en stor förvaltare med gott anseende går ut till media och pekar ut ett fåtal börsbolag som brottslingar baserat på avgränsade fel som dessa företag begått. Det bästa exemplet i Sverige är Sjunde AP-fonden (se ”Dags ersätta etiken med skampåle”, länk ovan till höger).

Om alla börsföretag riskerar oväntad negativ publicitet för att de har brutit mot en lag eller en internationell konvention, då tror jag att effekten blir stor. Inget företag vill i onödan riskera att deras kunder blir upprörda och byter leverantör. Medias makt är stor. Men att ett litet fondbolag i tysthet har placerat ett börsbolag på en lång lista därför att företaget är i en bransch som fondbolaget påstår är oetisk, det struntar både ledning och kunder i.