Kritisera andra lika hårt

I början av veckan skrev Rickard Engström en debattartikel i DI och kritiserade några av sina tidigare arbetsgivare för att lura kunderna. Problemen han tar upp är välkända (dolda kostnader och nepotism) men svårlösta. Jag kan minnas att jag läst liknande debattinlägg från poliser och sjuksköterskor, även om de sällan pekar ut enskilda polisstationer eller vårdavdelningar.

Däremot har jag aldrig sett så självkritiska debattinlägg från före detta anställda i klädbutiker, livsmedelsaffärer eller elektronikhandlare. Fast de lurar förstås också kunderna, på sina egna sätt (mer om det nedan). Något med offentlig sektor och finansbranschen verkar göra att både media och de anställda själva ger hårdare kritik. Jag tror inte att dessa delar av samhället fungerar så mycket sämre – men kanske finns fler fördomar att spela på?

Cynisk och svartmålad

Ett annat exempel på att det just inom finansbranschen finns en hård självkritik är den lilla boken ”Situation Stureplan” som kom ut förra veckan (78 sidor, Kalla Kulor Förlag, från 80 kronor enligt Pricerunner). Författaren Hans-Olov Öberg har arbetat mer än 20 år i branschen och tidigare kritiserat banker och fondförvaltare i flera deckare. Nu använder han ett mer humoristiskt format och språk, men innehållet är hans mest cyniska och svartmålade bild: Ingen som jobbar i finansbranschen bryr sig om resten av svenska folket, trots att vanliga pensionssparare tar riskerna och betalar bonusfesterna. För att lyckas bäst som fondförvaltare behöver man vara en psykopat som alltid ljuger.

Jag är kluven till ”Situation Stureplan”. Å ena sidan tycker jag att det är bra om svenska folket får hjälp att genomskåda fondbolagens ofta onödigt höga avgifter och orimliga löften.

Å andra sidan förstår jag inte varför just människor som jobbar i finansbranschen svartmålas för att de har betalt för att övertygar människor om att köpa tjänster (realtidsinformation, aktieobligationer, högriskfonder) som köparna troligen skulle må lika bra utan? Det finns ju många andra branscher i Sverige som säljer dåliga, tillkrånglade och orimligt dyra produkter. Några exempel:

Kläder, skor och accessoarer – Det finns billiga och slitstarka kläder och skor, men branschen tävlar om att hitta på nya varianter som ofta är både opraktiska, svårskötta och säljs till extremt höga priser jämfört med tillverkningskostnaden. Genom massiva reklamkampanjer och butiker med höga hyror som dominerar gatubilden övertygas stora delar av svenska folket att lägga en större del av sin inkomst på detta område. Är finansbranschen värre?

Ica och Konsum – Särskilt om man handlar mat i de större köpladorna så är det uppenbart vad livsmedelsbranschen tjänar mest pengar på: 100-tals sorter av godis, drycker, chips och olika typer av fryst färdigmat av dålig kvalitet tar upp gigantiska utrymmen. Basvaror som vetemjöl, mjölk, äpplen, socker, smör och potatis finns däremot sällan mer än 2-3 sorter på någon liten hylla långt in i butiken. Är finansbranschen värre?

Mobiltelefoner – Allt fler extra funktioner läggs på (kamera, MP3, radio, MMS, spel, GPS, internet). Det har blivit nästan omöjligt att hitta en telefon utan flertalet av dessa finesser, trots att finesserna nästan alltid fungerar mycket sämre än motsvarande tjänst separat (och ofta gör köparna besvikna). Samtidigt har skal, knappar och batteri fått sämre hållbarhet och säljarna säger öppet att mobiltelefoner numera avsiktligt konstrueras för att inte hålla mer än 18 månader. Sedan ska kunden tvingas köpa en ny, med nya extra funktioner.
Är finansbranschen värre?

Tidningar och TV har en gammal tradition att rikta mycket hårdare kritik mot människor som jobbar i finansbranscher. Därför har nog svenska folket vant sig vid att andra regler för smutskastning gäller bankanställda än andra yrkesgrupper.

Men själv börjar jag bli väldigt less på ständigt återkommande frågor från journalister om varför fonderna har så höga avgifter. Det är ju uppenbart att andra branscher också skapar onödiga nya alternativ som krånglar till människors liv för att tjäna mer pengar.

Sprider sig

Fast kanske är det som med dokusåpor, att medias försåtliga sätt att locka läsare och tittare sprider sig till nya områden. För tio år sedan när Robinsson kom skulle det ha varit otänkbart att göra TV av människors kamp mot dödliga sjukdomar.

Kanske visar Hans-Olov Öbergs bok vägen till nya möjligheter att tjäna pengar genom att sprida ”sanningar” om utvalda yrkesgrupper: Närmast i tur ligger väl i så fall en bok om Hantverkare (kommer aldrig när de lovar, stjäl dagligen från sina arbetsgivare och köper några burkar starköl varje lunch). Därefter kanske Sjuksköterskor (tävlar i att gå långsammast i korridorerna, pratar bara med varandra och aldrig med patienterna, ägnar arbetstiden till att försöka skicka patienterna vidare till någon annan avdelning).

Och förstås Poliser (åker hela dagen i sin nytvättade polisbil mellan olika matställen, där de äter och dricker gratis mot att hålla buset borta). Till slut kanske hämningarna släpper helt och det blir dags att skriva om Dagisfröknar (äter upp det mesta av barnens lunch, pysslar helst med julklapparna de själva ska ge bort).

Välj rätt måltavlor

Visst kan det vara kul med elakheter. Många lockas att följa i spåren av Magnus Uggla och Alex Schulman. Men jag tycker att det är viktigt att välja måltavlor som ligger på plus: hellre de oväntade än de förutsägbara, hellre en känga åt dem som andra media hyllar än att spela på etablerade fördomar, hellre en tjärdoppning av Avanza än av Carnegie.

Och just nu, efter bolånekrisen och årets börsras, tycker jag att kritiken av finansbranschen känns alltför förutsägbar och ofarlig. Det är fegt att sparka på den som ligger. Media borde byta måltavlor till de branscher som brukar slippa ifrågasättande – till exempel kläder, livsmedel och elektronik.