Se illusionen i statusmarkörer

För mig som har tre barn är det uppenbart att de föds med en stark känsla för ”rättvisa”. Lyckan i att få något gott att dricka suddas ut om de ser att någon av de andra får mer i sitt glas. Glädjen över ett par fina skor försvinner när någon annan får ett nytt par. Att cykla är inte kul längre, om cykeln är ”gammal” jämfört med någon annans.

Känslan verkar sällan vara den otrevliga typen av avundsjuka, som missunnar andra det de har. I centrum står missnöjet med jämförelsen av det egna med andras. Det är sällan fel på juicen, skorna eller cykeln egentligen – förutom att tilldelningen är sämre än någon annan fått.

Även samma pension som andra?

Tidigare har jag trott att det är en del av att ”bli vuxen” att sluta med denna typ av onödiga jämförelser. Därför har jag till exempel hävdat att pensionssparande ofta är onödigt, för även om inkomsten sjunker på pensionsdagen, så är det egentligen inget problem eftersom kostnaderna minskade ännu mer när barnen flyttade hemifrån.

Men andra privatekonomiska rådgivare håller inte med, de argumenterar att även vuxna i praktiken avgör om de är nöjda genom att jämföra med omgivningen. Så länge övriga barnfamiljer också bor i radhus och äter blodpudding till middag, så är de nöjda – men däremot är en pensionär som bor i en 3:a och äter fläskfilé missnöjd, om övriga pensionärer bor i 4:or och äter oxfilé. Slutsatsen är i så fall att om andra pensionssparar, så måste jag göra det också för att inte riskera längre konsumtion än andra som pensionär. Fast visst är det väl enklare bli ”vuxen” och sluta jämföra?

Kapprustning i synlig konsumtion

Eller är jämförelser med andra en oundviklig del av att vara människa?

I förrgår fick jag boken ”Falling Behind: How Rising Inequality Harms the Middle Class” av amerikanen Robert H Frank, professor i nationalekonomi vid Cornell i New York. På 125 sidor ger han en stark argumentation för att vi människor är fast i en ”kapprustning” där ökad ojämlikhet gör att en allt större del av våra inkomster går till statusmarkörer som bilar och hus.

Utgångspunkten är dels att de flesta människor hellre lägger pengar på synlig konsumtion, dels att vi avgör om vi är nöjda med vår situation genom att jämföra med andra omkring oss.

Synlig konsumtion är i första hand bilar, smycken och kläder. Men även bostäder och barnens utbildning är investeringar som ger status, där efterfrågan starkt styrs av omgivningen. Orsaken till behovet att jämföra är enligt Robert Frank troligen ett darwinistiskt arv, där människor som hade större tillgångar än andra hade större chans att överleva under dåliga tider. Egenskapen att kämpa för att inte ha det sämre än omgivningen har helt enkelt ökat människors chans att överleva.

Problemet för medelklassen är att kapprustningen blivit mer intensiv de senaste 30 åren, vilket beror på ökade inkomstskillnader mellan de rikaste och medelklassen. Att de allra rikaste bygger enorma hus är i sig inget problem för medelklassen, för vanliga människor jämför sig inte direkt med de allra rikaste. Robert Frank skriver att hackordningen uppkommer genom en kedjereaktion där de som är på nivån under de allra rikaste också bygger större hus, vilket i sin tur smittar av sig nedåt i inkomstskikten. Snart börjar även medelklassen att bygga större hus och fortsatta jämförelser tvingar allt fler att skaffa större bostad för att känna sig nöjda.

Dyrt hus och blodpudding

Samma kedjereaktion har skett när det gäller bilar, klockor, presenter och kläder. Vi kör i dag större och bättre bilar än 1979, samtidigt som behovet av stora garderober sväller. I sig vore detta kanske inget problem, om det inte vore för att medelklassen totalt sett är kvar med ungefär samma reala inkomster som för 30 år sedan. Det betyder att när mer pengar läggs på synlig konsumtion, så har vi mindre kvar till annat.

Denna kapprustning är negativ för samhället totalt sett, eftersom människors status inte kan förbättras totalt sett. Om A lyckas bättre än B, så är summan av deras status oförändrad. Slutmålet är dessutom hopplöst att uppnå eftersom det alltid finns andra som har lyckats lite bättre på något område.

Osynlig konsumtion som inte ger status är i första hand fritid, försäkringar, hemlagad mat, sparande, samt gemensamma satsningar i ideella föreningar och offentlig sektor. Effekten av att medelklassen känner sig tvingad att konkurrera när det gäller synlig konsumtion är enligt Robert Frank att människor arbetar längre dagar, minskar sitt sparande, ökar sina skulder, får längre restider, minskad sömn och en sämre offentlig sektor.

Det som inte prioriteras är varor och tjänster som inte syns, vilket särskilt gäller fritid och försäkringar, men även mat som konsumeras hemma. Det klassiska svenska exemplet är familjen som köper ett dyrt hus och en dyr bil, men sedan tvingas äta blodpudding till middag varje kväll.

Mer egen fritid

Vad är då lösningen? Återvänd till utgångspunkten, barnet som egentligen är nöjd med mängden juice, med sina skor och sin cykel.

Om vi lär oss att sluta jämföra, eller åtminstone att sluta känna oss missnöjda enbart för att vi har det sämre, så upptäcker nog de flesta att de personligen på många områden är helt nöjda med konsumtion på en lägre nivå. Det räcker med en liten bil, som är lättare att parkera. Dyra smycken ger bara en onödig oro att bli bestulen. En billig plastklocka är bättre på att visa rätt tid än en dyr mekanisk.

Och lägre konsumtion av statusmarkörer skulle frigöra mycket pengar, som kunde användas till andra personliga intressen. Eller sparas till framtida behov.

Alternativt ger lägre konsumtion utrymme att minska arbetstiden, antingen genom att jobbar färre timmar om dagen eller ha fler veckor semester. Mer egen fritid är något som de flesta egentligen önskar sig, men Robert Frank påpekar att historiskt är det kyrkan (söndagar) eller staten (40-timmarsvecka och minst 5 veckor semester) som tvingat fram ökad ledighet. När individerna väljer själva är det många som arbetar jämt, för att försöka klättra en bit till i status jämfört med andra.

Se igenom illusionen

Jag tycker att kunskap och logik borde kunna vinna över nedärvda vanor. Det borde räcka med kunskap om att en stor del av vår konsumtion inte bottnar i verkliga behov, utan i en kapprustning där alla försöker att inte vara sämre än andra, för att bryta sig ur tvånget. Och när vi ser igenom den illusion av framgång som skapas av att köpa det vi egentligen inte behöver, då får vi större utrymme att prioritera fritid och annan osynlig konsumtion.

Jag vill inte påstå att jag själv helt lyckas undvika jämförelser. Men åtminstone gör jag dem med ganska mycket humor och självdistans. Ett bra trick är att försöka vända det som ger högre status till en nackdel: Ny bil – usch, jobbigt att vara rädd för repor. Stort hus – tidskrävande att sköta. Årets mode – lurad av klädbranschen.